Det är milda dagar och jag har, trots magsjuka och halsont, tillbringat några timmar med trädgårdsarbete så här på mellandagarna. Jag går runt, klipper ner de skräpigaste perennerna och funderar stillsamt över min trädgårdsframtid, om vad jag vill med trädgården (och med bloggen) den närmaste tiden. 

  



Jag tror inte på drastiska förändringar men har inte heller kommit fram till någon lagom lösning på min lilla kris.

Jag finner en utmaning i att acceptera att trädgården är nära att bli färdiganlagd och rent underhåll tar vid. Perenner måste delas och föryngras, buskar och träd beskäras, torvkanter bytas och grusgångar rensas från löv och björkkvistar. Ni hör. Anläggning är ju tusen gånger roligare. Men alternativet, att lämna trädgården och börja om från början på annan plats är inte realistiskt med åtminstone 15 år kvar i arbetslivet. Jag lider ju av konstant trädgårdstidsnöd som det är nu. Det är också för mycket arbete. Håller kroppen? Längtar jag ens bort? 

 


Jag går och plockar nedblåsta grenar, inventerar 2018 års måsten och inser att jag är gränslöst stolt över min skapelse. Jag njuter av japanska lönnens ’Sango Kaku ’ röda grenar, rododendronens blomknoppar och de variegerade bladen på mina små idegranar. Minns resan från Kivik hem till Göteborg med lönnen mellan mina ben. Barnen var små, det kan ha varit 2008 eller 2009. Idegranarna kommer från en trädgårdsamatör i Stenungsund som i sin tur fick sticklingar för förökning från självaste Brita Johansson. Jag har träffat henne. Jag har fått se hennes trädgård. Jag har upplevt så mycket tack vore mitt intresse och jag vill fortsätta att jag göra det. 

 


Jag ler inombords och tänker på att det är bara min närmaste familj som väcker starkare känslor hos mig än trädgården. Jag älskar varje litet hörn av den av hela mitt hjärta. Jag ska nog stå ut med att ta hand om den i många år till. 

 


Bilderna är tagna den 29 december 2017.

Gott nytt år!