En utav mina ovanligare buskar som med råge har infriat förväntningarna heter indigofera. 

Jag köpte den i sitt mest förföriska tillstånd i full blom för ett år sedan. Det var en sådan planta som de brukar ha som lockbete på garden centers, övergödd och driven till tusan från Holland, typ.

Jag föll av två anledningar, främst pga de robinialiknande ljusgröna bladen, men också pga de ärtliknande söta blommorna. Robinia har jag misslyckats med så suget var starkt.

Jag frågade naturligtvis personal på plantskolan om härdigheten och som svar fick jag att "jag odlar den i zon tre utan problem". Normalt har jag svårt att tro på den här sortens utlåtanden i komersiella sammanhang, men stamgäst som jag är kände jag mig just där och då immun mot lurendrejeri. 

Nå väl, jag var ändå mycket skeptisk. 

Indigoferan flyttade hem till mig i alla fall,  fick en större keramikkruka att bo i och placerades på vältrafikerad, varm och solig plats i trädgården, dessutom ögonhöjd för att jag absolut inte skulle missa blomningen och vattningen. Efter en del funderande kring lämplig planteringsplats planterades den på entrésidan i skyddat läge någon gång i september 2015.

Den trivdes och växte till sin dubbla storlek, om det ens räcker. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det är väl det som lär bli problemet, att sensommarens nytillväxt inte hinner avhärda.

Och mycket riktigt, indigoferan frös tillbaka ordentligt i vintras. Till hälften. Länge kändes den livlös, men sköt till slut nya skott från de lägre delarna. 

 

Bild från den 27 maj


Och en knapp månad senare

 

 


I vintras har vi haft minst minus 8 grader ett par nätter i rad, så viss kyla tål indigoferan absolut. Växter som härstammar från subtropiska trakter brukar vara sena med att grönska på våren och är långsamma om våren är kall. Så har dock inte varit fallet i år, 2016 har vi haft den varmaste försommaren vad jag kan minnas. 

Även om jag haft viss tur med min indigoferas etablering kan jag varmt rekommendera den i lägre zoner.