Veckans tema på Blommig fredag är kärlek och för mig är det självklart att skriva om mina känslor för den plätt på jorden där vår trädgård är belägen. 

 


Att ha starka band till en plats är problematiskt i sig. Det har det alltid varit men i vår tid när vi hyllar förändringsbenägna, världsvana, beresta människor är det fullständigt otidsenligt att föredra hemmets trygga vrå. 

Det kan också tyckas märkligt hur jag som utlänning kunde utveckla så djupa rötter och stark hemkänsla på en svensk skogsbacke. 

Hur kunde det bli så?


Mitt genetiska arv med jordbrukare på släktträdet och en idyllisk barndom på landet, följt av en turbulent ungdom i storstaden med inslag av otrygghet är säkert en del av förklaringen. Jag är inte det minsta flexibel i grunden, men de gångerna när det inte finns någon återvändo i livet har jag hittills lyckats blixtsnabbt ställa in mig på vad som gäller och göra det bästa av situationen. 

Jag gjorde det när jag 25 år gammal begrep att min landspecifika  utbildning var obrukbar i Sverige, när jag insåg att min första man var spelmissbrukare eller när jag förlorade mitt första barn. 

Man måsta alltid gå vidare, förr eller senare. Ingenting blir bättre av att förlora sig i depression och man har bara ett kort liv här på jorden. Och eftersom det är väldigt lite som tyder på att det  finns något annat liv efter detta, gäller det att skapa så paradislika förhållanden man bara kan. Här och nu. 

Det är den ambitionen som ledde mig till insikten att ett liv nära naturen och brukande av jord stärker kropp och själ på alla tänkbara sätt. I odlandets avstressande, rent av terapeutiska effekter och i glädjen över skapandet bottnar min kärlek till trädgården. 


Ett litet tecken på det som komma skall. Snart. 

Ja, det känns som om att jag skulle kunna skriva en hel bok om ämnet.....   Men ni slipper. 


Vi går vidare och tar del av andras kärleksförklaringar istället.