Ja, vad händer i mitt lilla rike nu när trädgårdsälskarens älskade vårmånad äntligen är här? 

Jag går för det mesta runt och spanar efter grönskan. Det går mycket tid åt att iaktta. Jag försöker verkligen se allt jag har en gång fastnat för, släpat hem och planterat. 

De två kubik jord som jag köpte i början av mars ligger nu som en skyddande filt i rabatterna och det inger lugn i själen. Synen av välmående växter är det enda som kan bromsa mitt annars ofta hysteriska tempo. 

Jag spanar också på sniglar och ogräs, mest i gräsmattan.  

Förra säsongen  inledde jag operation "Rädda gräsmattan", som jag lär behöva fortsätta med resten av livet. Jag tar bort maskrosor och grodblad, jag gödslar, sår nytt. Gräsytorna minskar för varje år, så uppdraget känns greppbart. 

Striden är dock långt ifrån vunnen, men eftersom jag inte brytt mig om gräsmattan de första 11 åren i mitt trädgårderande, befinner jag mig i underläge, milt uttryckt.   

 

Det är inte alltför lätt att få upp en maskros.


I rabatterna slipper jag faktiskt besvärande ogräs, tack vore att det mesta av jorden är tillfört och jag har lyckats hitta köpejord som är prisvärd och ogräsfri. Ibland tänker jag att jag borde växla jordleverantör då och då, för näringens mångfald, så att säga, men jag vågar inte byta ett vinnande koncept. 

Oxalis  acetosella, harsyra, har jag dock en del utav. Den har en förmåga att bilda en låg matta i besvärliga lägen och jag har därför valt att tolerera den, åtminstone i de lite mer förvildade rabatterna. Den har brett ut sig under min stora idegran (mörkt och torrt) trots två tuffa konkurrenter, penningblad och flocknäva. 


Skönhetsvärdet är i nivå med vitsippans

 

Så harsyran skonas för det mesta. Jag tycker dock inte om när den nästlar in sig i andra perenner och gräs, då ryker den. 


En annan skönhet som blommar vitt just nu har helt andra dimensioner. 

I mitten på bilden skymtar en stjärnmagnolia

Den har hängt med i många år och trivs bra i den fuktiga miljön nedanför berget

 

Alpklockans blomning har jag nästan missat. 

 

Unga sydboken är sirligheten själv. Bladen är pyttesmå, nu helt utslagna. De blir inte mycket mer skugga än så här, inte i år i alla fall.

 

Mitt äldsta bestånd av kungsängslilja har förökat sig fantastiskt bra. Varför kämpa med tulpaner när det finns kungsängsliljor? 

Det är definitivt hög tid att njuta och ta det lungt mellan varven nu. 

Välkommen maj! Som vi har längtat!