För tre år sedan anla jag en rabatt som skulle bära upp trädgården vintertid. Små söta barrväxter, rhododendron och ljung var tanken från början, men med tiden har allt möjligt annat smått och gått grävts ner här, bl a låga gräs. 

Anledningen till dagens tema är att jag har återigen blivit varse om hur snäll den här rabatten är. Snäll mot min kropp och mot min tid. 

 

Kanten består till stor del av uppgrävda stenar med den platta sidan uppåt,  i samma höjd som gräsmattan, så man kommer åt med gräsklippare.

 


Här och där grävde jag ner plåtkant, också i höjd med gräset. 


Medan min stora perennrabatt är tät och yvig och döljer förrädiska ogräs (som har  gått i blom!) och snigeltillhåll för mina ögon finns det i den här rabatten fortfarande mellanrum mellan växterna. Det var tanken från början, att varje enskild växt ska kunna studeras från alla håll. Jorden är täckt med småskaligt grus och det är väl tilltaget med trampstenar, så jag kommer åt varje planta och kan snabbt upptäcka missförhållanden. Ogräs blir på så sätt aldrig ett problem. Uttorkningssymtom och ohyra upptäcks direkt. Sniglar har inte en chans. (De är rätt ointresserade också.)

I rabatter där traditionella perenner ska samspela med varandra i generösa mängder, ofta i breda planteringar undviker man bar jord, men min erfarenhet är att det försvårar skötseln. Det blir svårtillgängligt som i sin tur leder till att man inte går växterna nära, i vart fall inte så ofta som man skulle behöva. 

En formklippt ölandstok måste man ju ha 😉 ! Men vad gör irisarna där? 

 


Vipps, borta. Nu kan ölandstoken bli liiite större. Nä, den står faktiskt också på min flyttlista.

Och sedan är ljung och barrväxter är så tacksamma! Skötselbehovet är minimalt. Etablerade barrväxter och ljung uthärdar torka bättre än någon annan växtgrupp och har inga vanprydande vissna blommor som ständigt ska knipsas. För visst gillar jag att småpyssla med mina blommande perenner, men vissa av dem, som dagliljan exempelvis,  kan man inte vända ryggen till innan det är dags för nästa omgång putsning. När det vackra blir fult pga misskötsel, blir jag stressad. Usch. 

 

Eftersom rabatten är belägen mitt i trädgården har jag valt låga växter för att inte skymma utsikten över resten. Jag är inte så mycket för inre väggar, jag vill ha överblick över mitt rike.

 


Har jag bråttom kan jag korsa rabatten på alla trampstenar. Här kan också korgen med ogräs stå. Praktiskt.


Det är en myt att ljung och rhododendron endast kan odlas i torv med lågt Ph-värde. Glöm det. Den här rabatten är placerad mitt i gräsmattan och ursprungligen är jorden sandig, genomsläpplig och näringsfattig. Jag har visserligen blandat i torv och grus och hästgödsel, men är ytterst tveksam till att det har sänkt surhetsgraden i det långa loppet. Nyckeln är balansen mellan avrinning och fuktighetshållande egenskaper där torv är bara en faktor av flera. Kalla vintrar är torv direkt skadlig då den tinar upp sist medan solen hinner bränna de vintergröna bladen. 


Björngräs ser jag sällan i trädgårdar. Den blir en tjock kudde och är vintergrön. En växt som man vill ta på. 


Den här planteringen är numera min favorit i trädgården. Men det som är mest intressant, tycker jag, hur smaken förändras. Jag har gått från blomnig i överflöd till former i grönt, till viss del vintergrönt. Från perenner till buskar och träd. Formklippt. Det är åt det håll jag ska vandra även om jag inte kommer att helt utplåna det gamla. 

Vilken trädgårdsresa har andra gjort och varför, tycker jag är jätteintressant att läsa om....

Och så väntar jag på alla rapporter från mässan i Sofiero.