Jag ondgör mig på vurmen för vita planteringar med jämna mellanrum, men upptäckte häromkvällen att jag har en själv. 

Just nu är hassellunden väldigt vit. Den  vita pionen 'White wings' har börjat blomma och aklejorna har inte slängt in handduken ännu. Hostan 'Patriot' lyser med sina vita kanter och floxen och liljorna har inte hunnit förstöra vitheten med sina skära blommor. Ja, självsådda, rosa, spanska nävor och gul nunneört växer lite här och där, men de bleknar i pionens skugga...., säger vi.

Hassellunden är den mest vilda avdelningen i min trädgård med tuff konkurrens mellan marktäckarna hasselört och gul penningblad. Vårlökarnas och vitsippornas blad har precis vissnat undan och självsådder av nävor, förgätmigejer och aklejor lämnas i fred. Primadonnor som pion, lilja och flox står för blomprakten och staketet mjukas upp med bambu i bakgrunden. Ärligt talat så finns det inte särskilt mycket spår av färgtänkande här. 

 

De tre vitkantade hostorna 'Patriot' är stommen. 

   


Vilt var ordet

 


Och bångstyrigt

 


Fådd planta av hosta, gissningsvis undulata 'Univittata'.



"Som tur" har det lila Rhododendronet bakom bergknallen har blommat över.... Längre bort klätterhortensia i blom. 

   


Det här en höstflox med vita kanter på bladen. Blommar i ljuvlig gammalrosa i augusti



Det är på intet sätt så att jag tycker illa om vita blommor eller vitvariegerade blad, inte alls. Men vita blommor i samma rabatt avslöjar varandras ickevithet och det är det jag inte är förtjust i. 

Hur vit en daglilja än är, intill en snövit flox blir den gulaktig och smutsig och ful. Och det förtjänar den inte. Eller stackars koreansk plymspirea. Den ter sig grådaskig  och trött intill en vit pion. En salvia nemorosa 'Schneehugel' är också mycket vitare om de slipper konkurrens av andra vita skönheter. 

Så en sak har jag lärt mig: det finns många nyanser av vitt.

Ja, man får ställa sig lite längre bort och då blir det "njutbart",  det medger jag.