Letandet efter novembers favoritväxt förde mina tankar osökt till åldrandet och döden. Trädgården är en sorglig syn om man jämför med de senaste 5-6 månaderna. Träden och buskarna har fällt sina blad, perennerna har ”dött” för säsongen och sommarblommorna har säckat ihop. Det är en utmaning att se det vackra i förfallet men det är just påminnelsen om livets förgänglighet som är höstträdgårdens fina budskap.

I allt annat i livet föredrar jag att öva och träna mig lite innan det är skarpt läge, men döden, det enda som vi alla garanterat kommer att vara med om, nej, den tanken vill de flesta av oss inte umgås med. Det får bli som det blir. Och förvisso. Men att tänka på döden ibland gör oss lyckligare, det är jag helt övertygad om. Döden bekräftar livet. Höstträdgårdens förfall påminner mig om att tiden är värdefull och det är jag tacksam för.

Efter en sådan dyster inledning är det lätt att tro att jag väljer en växt som behärskar  konsten att dö med stil. Näpp! Jag väljer visst en som trotsar döden:  fuchsia. 

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om mina krukodlade fuchsior och då underströk jag två egenskaper som gör dem speciellt värdefulla i mina ögon: fuchsior trivs utmärk i skugga och de blommar länge. De kan faktiskt blomma hela vintern igenom förutsatt att det är plusgrader. 

Den 13 november 2013 

Så satsa på en liten stickling i februari nästa år. Med lite pyssel kan du få den i blom i juni och så har du en sommarblomma som utvecklas till en rejäl buske till hösten. Och det bästa av allt, du kan väcka den till liv nästa vår igen.

Den 13 november 2013

Den 13 november 2013