Det finns allt en del vita inslag i min trädgård. Här kommer en fortsättning på mitt senaste inlägg

Pionen 'Festiva maxima' är den pion som är blomvilligast hos mig. Den har minst tre knoppar på varje stjälk och har så stora blommor att den behöver allt stöd den kan få. Jag satte dit ett nät av metall för några veckor sedan men fröken Festiva är så hög och omfångsrik så det knappt gör någon nytta. 

Festiva maxima börjar blomma tidigt och slutar sist, luktar också angenämt, vilket långt ifrån alla luktpioner gör. De röda stänken i blomman gör den också mycket fotogen, vilket jag dock inte är helt rätt person att leverera bildbevis på. 

Ja, jag gör ett försök ändå.

Drottningen i stora pionrabatten just nu.

 


Reser sig över sina grannar

 

Den berömda röda stänken skymtar här 

  


Och lite mer här 



Nästan rosa. Varje blomma förtjänar att studeras


En äkta hosta 'Elegans' har fantastiska vita stänglar, i vart fall i början av blomningen. De nedersta blommorna vissnar och faller av så man får städa bort dessa från de ännu vackrare bladen med jämna mellanrum.

  


Krollilja är inte den mest lättodlade men åtminstone en stängel har klarat sig undan alla liljebaggar 



Jättevallmo 'Perry's White' blommar med sin första blomma. Det här råkar vara en så pass medveten kombination så jag köpte ny perukbuske när den gamla dog förra våren (trodde jag i alla fall, den slog nya skott från rötterna på trädgårdens rehabiliteringsavdelning senare och i år är allting frid och fröjd).

 


Vallmo eller muffinsform?

  


Fingerborgsblommorna får sprida ut sig på berget. De vita är lite ovanligare.

 


 I mitt tycke härlig kombination med vit astilbe som är på väg att slå ut. 

  


Hur de överlever på det karga berget är en gåta



Ett barnbarn till berömda 'Pam's choice'


Alla mina fingerborgsblommor är självsådda. Precis som akleja och nunneört bosätter de sig mer än gärna i trånga bergsprickor och andra platser där man aldrig skulle komma på tanken att plantera. Jag brukar märka ut de plantor som blommar rikligast och har den finaste färgen eller häftigaste täckningen och tar bort alla andra när de har blommat över. Det är bara de snyggaste som får sätta frön och sprida sig. Metoden ger snyggare och snyggare plantor för varje år. 

Fingerblommorna kastar ett romantiskt skimmer över trädgården vilket jag inte är helt bekväm med men som jag ändå inte kan tänka mig att vara utan. De präglar helhetsintrycket just nu men om ett par veckor är de helt borta och liljorna tar vid. Fördelen med att ha en "tolerant" smak och många arter är att trädgården blir  föränderlig.