Allt gillar jag med trädgård, verkligen allt. Att  tänka på trädgården innan jag somnar, att planera, gräva, plantera, inköp av nya växter ska vi inte ens prata om. Till och med att befria trädgården från sniglar och snäckor är bättre än att tvingas vara borta ifrån den. 

Nu när jag inte har riktigt små barn längre, öser jag verkligen all min överbeskyddarkraft på trädgården. Jag springer runt och inspekterar, letar redan nu i februari efter sniglar och liljebaggar, analyserar hur jag kunde ha förebyggt diverse vinterskador orsakade av gnagare, storm och den lilla frost vi ändå haft  (jag experimenterar med krukodlade perenners och sommarblommors vinterhärdighet).

Och det är då det allra roligaste händer, när man vistas i och kommer trädgården nära.  Det är då man upptäcker en blommande fröplanta av helleborus eller en helt utslagen kameliablomma på en flera år gammal buske som aldrig tidigare har blommat. De där bifynden gör mig alldeles lycklig. Det blir ett oväntat men välbehövligt bevis på att man är på rätt spår, att man har gett sina älsklingar rätt förutsättningar  i livet. Och då måste den höga närvarofrekvensen - kärleken - ha varit avgörande, tänker jag.

 

Min kamelia står ute året om och blommar därför senare än sina orangerikompisar, nämligen i maj. Förra året hade den en enda blomma men i år finns det 5-6 knoppar.

 

Så nu har jag gått och köpt mig en rosa sort också. Den här starka röda nyansen passar liksom inte riktigt  in i den skira svenska våren. 

 
En annan oväntad händelse inträffade redan den 11 augusti men bilden nedan är tagen den 19. Min alldeles egensådda klockranka började blomma då. Jag hade förvarnats att den var svår att få gå i blom utan växthusvärme och exeptionell omsorg, men för egen del kan jag inte tycka att klockrankan är svårflörtad. Tvärtom. Den är snabbväxande, frodig och klättrar duktigt. Och det bästa av allt, den blommar med fantastiska blommor.

 


Klockrankan slår ut som cremefärgad 

 


och blir lila längre fram

 


Båda vita och lila blommor på samma planta kan vara förvirrande för den som inte känner till den här hemligheten.


Jag anser egentligen  att jag för tillfället lever ett för stressigt liv för att dra på mig ytterligare massa ansvar genom frösådder men de få gånger jag ändå har gjort det (och lyckats) var upplevelsen oförglömlig. Jag har nog lite dåligt självförtroende när det gäller frösådd och förökning och det bidrar säkerligen till att jag blir exta stolt och lycklig när jag väl lyckas någon gång. Från att anläggningsarbete har varit en favoritsyssla känner jag att i framtiden, i ett lite lugnare liv och mindre fysisk styrka,  kan förökning segla upp till en oövervinnlig  etta. 


Mina söta, småblommiga zinnior uppdrivna från frön på friland.


 


På bloggen ' Bland rosor och bladlöss 'kan du läsa om andras favoritträdgårdssyssla.