Japanska lönnar har ju den stora fördelen att de är små. De finns i otaliga utföranden, grönskar ganska tidigt, har flikiga, snygga blad, ofta i avvikande färger som på hösten utvecklas till ännu häftigare nyanser. Vissa av dem har röda grenar som skänker stort vintervärde. 

På minussidan finns ryktet att de inte blir särskilt gamla. Jag har hört att de kan helt plötsligt bli sjuka med kala grenar och dö. Det, i kombination med storleken indikerar att man ska välja andra träd som är tänkta att ge stabilitet och struktur, men som form- och färgglada inslag är japanska lönnar fantastiska. Särskilt så här års.

Härdigheten slutar väl någonstans vid zon 2-3 , åtminstone på pappret, men jag tror att vissa namnsorter kan överraska. 

  

Alunrotrabattens höjdare, Acer palmatum shirasawanum Aureum och Dream orange


Dream Orange är något friserad

 
Men shirasawanum har ett tilltalande växtsätt och den snyggaste bladformen jag kan tänka mig.

Shaina är en liten känslig sak som uppvisar tecken på den där grendöden jag nämnde inledningsvis. Ett miniträd som inte ens lär passera en meter under sin livstil. Men så söt.

 
Dissectum växer sakta men säkert, mest på bredden, och är inte kinkig alls. 

Härligt  fluffig krona som kommer att bli gul inom ett par dagar. 

På den här bilden syns två av mina rödbladiga japanska lönnar.

En frösådd, som är ca 10 år gammal

och Atropurpureum som börjar växa ur sin växtplats. 



Sango Kaku har illrött grenverk på vinter.

Nu går växterna in i sin vintervila och det brukar gå fort i slutet av oktober. Snart ligger alla dessa vackra blad i backen och i komposten. 

Nu blir bläddrandet bland sommarens bilder och bloggandet en fråga om överlevnad. Vi får hjälpas åt.