Igår visade jag vår trädgårds yttre väggar. Idag är det dags att bekänna att jag aldrig förmått att resa inre väggar av häckar, buskage, spaljé eller liknande. Jag har ingen berså, ingen pergola och våra björkar är för stora för att skymma sikten, de bildar tak istället. Hur mycket jag än försöker trivs jag inte med att sitta och dricka kaffe i en lövsal med en liten öppning på. Klaustrofobiskt. Jag vill kunna sitta och ha utsikt över så stor del av min trädgård som möjligt. Låta blicken vandra.

Vy från skogen 

 
Och från uteplatsen i söder

Men det klart, på det sättet blir det inga långa kaffestunder, jag får alltid syn på något som ska göras och det mesta ska göras omedelbart. Vill man ha lugn och ro är det kanske smart med en begränsad vy.

I vår trädgård flödar blicken fritt och jag älskar det! Det känns stort och fritt men ändå ombonat tack vore de tydliga yttre väggarna. Jag tycker inte att det blir tråkigt eftersom det som är långt borta kan bara anas och lockar därför.  Jag känner mig stolt ungefär som när man har alla sina barn samlade runt omkring sig: Allt detta har jag skapat! 

Rummen bildas genom osynliga väggar som små nivåskillnader eller stora träds vandrande skugga. Förhoppningsvis uppfattar besökaren att det är olika teman i rabatterna, för någon enhetlig stil är det absolut inte tal om.  Experimentlusten är stor. Mer om detta en annan gång.

Tack för idag! Nu ska det ätas en pizza.