Som en total överraskning började vår yngsta son (11) prata trädgård vid middagsbordet i tisdags. (Eller också var det ganska givet. Tv:n i köket var på och Pernilla, John och Tareq myste för glatta livet.)

Sonen tände till och tyckte att var kul att odla och se vad det blir. Kanske kunna äta upp resultatet och känna att man har gjort något bra, skött om en planta och blivit  belönad. 

Aha, tänkte jag. I alla år har det varit raka nobben varje gång jag har försökt att engagera honom i trädgårdsarbete. Så sent som för några veckor sedan var allting tråkigt och jobbigt när jag bad honom att plocka nerfallna björkgrenar i rabatterna. 

I stundens hetta där vid mifåddagsbordet erbjöd honom något jag inte hade, en plätt att odla själv på. Han lyste upp och kom med massa idéer om svårodlade grönsaker och ville genast åka till plantskolan! 

Ja, besöket dagen efter kostade närmare 1 ooo kr och jag känner en blandning av glädje och ångest. 

Vi kom bl a hem med ett sött  miniplommonträd som kan odlas i kruka och världens ledsnaste dillplanta som han tyckte synd om och skulle återuppliva. 

 

Och hur lättgjort verkar inte det här?  Har i för sig råkat läsa positiva recensioner om patio fruit trees i en engelsk trädgårdstidning häromdagen, men på frukt får man nog vänta några år och så får man komma ihåg att vattna under tiden, tänker jag. 

  

Kryddodlingen behöver specialblanding av jord som ännu inte är klar. Dill, dragon, citrontimjan och oregano. Vad tror ni? 


Så här blev i alla fall Enzolandet. En minipallkrage där han sådde sockerärtor och planterade grönkål. I zinkblajan ska han så bönor eller mera ärtor. I krukan gammal pepparmynta vars doft han förälskade sig i. 

Är det trendbrott eller övergående barnslig entusiasm? 

 

Låt dig överraskas på Blommig fredag.