En bidragande orsak till att jag har startat den här bloggen är att jag har blivit varsle om nackdelarna med att bli presenterad av andra. Jag jagas inte direkt av media men eftersom jag har ogillat vissa saker i samband med mina kontakter med journalister vill jag dela med mig mina erfarenheter. Det vore också roligt att höra era.

Första gången vår trädgård figurerade i offentligt sammanhang var i Göteborgs Postens bostadsbilaga i februari  2012. Sommaren 2011 blev jag uppringd av en frilansande journalist som har intervjuat många av traktens trädgårdsägare. Hon hade fått tips om vår trädgård genom sin fotograf som var här på visning i samband med Tusen Trädgårdar ett år tidigare.

Journalisten arbetade på ett ganska traditionellt sätt, antar jag. Hon ställde frågor, spelade in samtalet, gick hem, skrev en text och mailade över den för mina synpunkter. Hon var inte särskilt växtkunnig, men ödmjuk och en bra lyssnare. Fotografen som hon hade med sig, var ambitiös, jobbade i flera timmar och hade jättebra hand om barnen, som också skulle vara med på bild. Jag hade inget inflytande över valet av bilder, vilket jag såg som ett problem. Jag var visserligen nöjd med perspektivbilderna, men när det kom till bilder på enskilda växter tyckte jag inte att man valde sorter som var tillräckligt intressanta och representativa för trädgården. 

 


Dessa bilder är tagna av fotografen Anna von Brömssen på uppdrag av GP

Jag fick göra arbetet att upprätta en namnlista över de växter som syntes på fotona.  Artikeln publicerades ca 8 månader efter reportaget, i februari månad, när väldigt få av artikelns tips och idéer var aktuella. Självklart bestämmer redaktören tidpunkt för publicering men att hon hade helt andra hänsyn att ta än aktualitet för de trädgårdsintresserade läsarna, det var helt uppenbart. Nå väl. Jag var ändå ganska nöjd. 

Andra trädgårdsreportaget gjordes av en frilansare till Allt om trädgård som hade läst artikeln i GP. Hon lät mig bestämma tidpunkt för fotograferingen, vilket jag uppskattade. Jag valde högsommar, början av augusti 2012.

AoT hade ett väldigt detaljerat frågeformulär som journalisten ville att jag skulle fylla i i efterhand. Det blev ett stort projekt, som jag inte riktigt var beredd på.  Artikeln skrevs med utgångspunkt av mina svar och reportaget, så som den publicerades drygt ett år senare bestod till 70-80% av mina texter. Jag kände mig ganska nöjd men också ganska utnyttjad. En årsprenumeration kunde AoT gott bjudit på med tanke på antalet timmar jag la ner på att lista ut och formulera svaren. Inte heller i det här fallet var journalisten trädgårdskunnig, vilket inte direkt underlättade samarbetet. 

 

Utkast till artikeln i Allt om trädgård 

Det slår mig att vi alla som medverkar i trädgårdstidningar blir systematiskt utnyttjade. Vi blir smickrade av uppmärksamheten och ställer upp utan att veta vad som krävs av oss.  Det är inte nog med att vi fixar till en tip-topp trädgård som tål att fotograferas, sedan ska vi också hjälpa till med text, växtlista och detaljerad tomtkarta. Vi gör ju en stor del av det arbetet själva. Jag visste inte att det fungerade så inom trädgårdsjournalistik. Jag gick runt och trodde att trädgårdsjournalister var kunniga trädgårdsproffs med en enastående skrivförmåga. Så är det inte. 

Men min största besvikelse har jag sparat till sist. Och det var över min medverkan i TV8-s Trädgårdstoppen. Ingen i inspelningsteamet kunde trädgård, förutom Peter Englander förstås. Han är charmig, men hans brinnande intresse för medelhavsträdgård tolkar jag mest som ett krystat försök att profilera sig.  Mot bakgrund av att medelhavsträdgård har ett något begränsat tillämpningsområde i det här landet, i vart fall norr om Smygehuk, har hans idéer fått ett orimligt stort utrymme i det offentliga trädgårdsrummet. Tycker lilla jag. 


Men det var inte han som präglade min upplevelse av inspelningen. Det var istället producenten som är chef för inspelningsteamet och  för stunden också för trädgårdens ägare. Hon/han bestämmer inte bara var man ska stå och hur man ska röra sig utan även vad man ska ha på sig (!) och vad man ska säga och inte säga. En - milt uttryckt - udda situation för en fullvuxen kvinna på en plats där hon har haft oinskränkt suveränitet i 10 år. 



När jag exempelvis  tog upp att jag ville prata om problemet med "hostaviruset",  som håller på att sprida sig i Sverige, ja, då skrattade producenten i tron att jag pratar om förkylning. Jag hade en planta som med stor sannolikhet var smittad och jag ville visa den och uppmärksamma andra odlare. Det blev förstås inget av det.

 

En angripen 'Sun Power'


Teamets förste kamareman fick akut ryggskott  och fick avbryta arbetet. Det fick den konsekvensen att en oerfaren ersättare fick rycka in och göra hela jobbet. Han var en ung och trevlig arkitektstuderande som enligt egen utsago gjorde sitt första kamerajobb någonsin en vecka tidigare. Allting tog dubbelt så lång tid mot vad som utlovats.  

Stundvis ösregnade det, vilket inte var skäl för avbrott. Schemat och den antagligen mycket skrala budgeten skulle hållas till varje pris. Kameran blev dimmig av alla plastpåsar som man skyddade den med från regnet och då blev det faktiskt några avbrott. Jag fick nämligen gå och leta efter lämplig trasa att torka linserna med. Det hade man inte med sig. Det regnade i sommarsvergie. What a surprise!

Trots att jag visade vilka växter som jag tyckte var sevärda och intressanta så kretsade allting kring en liten självsådd daggkåpa (visserligen charmig, men ändå) som sedan var i bild i flera minuter om och om igen. Till råga på allt klippte de in bilder från min trädgård i avsnittet om en annan trädgård, vilket jag nästintill blev skogstokig för. Och då undrar jag hur det kändes för den stackars trädgårdsägarinnan som var med i samma avsnitt och fick bilder från min trädgård presenterade som bilder från hennes. Eftersom hon hade en trädgård designad av självaste Ulf Nordfjell, är jag något tveksam till att hon uppskattade min daggkåpa. 

Summa summarum, tänk efter före. Att visa trädgården för trädgårdsintresserade är ett rent nöje, men alla som jobbar med trädgårdsjournalistik är inte kunniga eller/och intresserade. Det är för dem ett jobb som ska göras och inte en glädjefylld passion som för oss. Blir du kontaktad, fråga efter vilka reportage journalisten i fråga har gjort tidigare och läs. Frilansare brukar ha en hemsida där de länkar ett urval av sina jobb. Idag skulle jag även kontakta någon av dem som blev intervjuade tidigare. Ta reda på vilka insatser som förväntas av dig och ställ krav på rimlig motprestation. 

Ja, vad var då behållningen? Jag har några fina foton tagna av proffs. Jag har sett hur oglamourös en TV-inspelning egentligen är. Jag har gjort insikten att min trädgård presenterar jag bäst själv och känner mig färdig med att låta mig exponeras av andra. Jag har samlat mod och startat den här bloggen helt utan förkunskaper. Nu ska jag även ta steget att lära mig att fotografera. Det var ju mitt nyårslöfte.