Nu har säsongen kommit så långt att även de mest värmeälskande växterna bör ha visat livstecken, åtminstone på mina breddgrader. Jag har några träd (och perenner) som jag vet är väldigt sena i starten, vilket i sin tur betyder att de är vana med mer värme än Västkusten har att erbjuda. 

Vaknar en vedartad växt sent på våren är risken överhängande att den inte hinner avmogna på hösten och då fryser den garanterat tillbaka eller i värsta fall dör på vintern. Det är därför en stor fördel om man placerar den här typen av växter i varma (men inte nödvändigtvis fullt soliga) lägen. Vårplantering kan vara en fördel för att öka plantans chans att lyckas med etableringen. Sedan är det bara att be till vädergudarna och hoppas på några normala vintrar. 

Det är zonknäckning light det handlar om. Här kommer några exempel. Bilderna är tagna den 27 maj. 


Cercis canadensis 'Forest Pansy' är jag lika orolig för varje vår, den slår inte ut ordentligt förrän midsommar. (Till höger pelaräppelträdet 'Greencats', efter blomning.)

I år har detta rödbladiga judasträd varit piggare än vanligt, men varje försommar får jag klippa bort torra, tillbakafrusna grenar, så tillväxten är minimal. Blomning kan jag bara drömma om. 

Vid inköp av judasträd kan det vara en idé att satsa på ett större exemplar. Alternativet är att odla den i kruka med vinterförvaring tills den uppnår en storlek som man är någorlunda nöjd med. I Skåne har jag en gång sett ett uppstammat 3-4 m stort exemplar i mycket gynnsamt läge, men ägarna hade samma erfarenhet som jag, dvs långsam tillväxt pga tillbakafrysning. Ulriksdals trädgård på Kivik har också ett större judasträd i sitt bestånd, men den har jag inte sett. Växtsättet är luftigt, åtminstone hos mig, vilket gör att trädet passar i perennrabatt. Rotsystemet är kompakt, jag har flyttat Forest Pansy två gånger, så jag tror mig veta. 

 

Indigoferas ('Pink Sensation') första vintern gick som förväntat. Den har klarat sig, men frös tillbaka till hälften. Den har vackra blad som påminner  om robinias, men blomningen är helt fantastisk, vilket jag hoppas på.

 

En annan seging är glasbärsbusken. Bladen och blomningen är helt  intetsägande, det bären man odlar den för. Den kommer att ryka om den inte gör bra ifrån sig i höst. 

 

Här kommer två förluster. Busken Ceanothus 'Viktoria'  förvånar mig ej, men att min 10 år gamla japanska blodgräs gick ur tiden har jag svårt att smälta.

 

Gleditsia triacanthos 'Sunburst' är också en utav allra segaste. Odlingsmässigt förefaller jämförbar med cersis canadensis. 

 

Undersköna flikbladiga dvärgboken,  sylvatica 'Mercedes' är nog bara sen, likt alla andra bokar, men inte särskilt kinkig. Klarat vinter med 8 minus som kallast i kruka. Fast den är nu planterad i rabatt, jag vågar inte ta flera risker. 

 

Idegranbebisarna från Marta Ristorps förökning verkar må toppen efter sin första vinter i den oskyddade verkligheten. 

 

Det förvånar mig vilken stor glädje jag kan finna i dessa småttingar. De är inte högre än 15 cm. 

 

Kasperbenveden, med det självklara latinska namnet Euonymus cornutus quinquecornotus är sen och klen. 

 

Några blad på toppen, inte så mycket mer ännu. Men den är på gång och knopparna sväller även länge ner.

 

Ulmus x hollandica 'Wredeii' har klarat sin första vinter galant. Lövsprickningen har kommit långt i slutet av maj.
 

Och även älskade ginkon har vecklat ut sina blad till slut

 

Det tar någon vecka till innan den grönskar på riktigt och då är vi inne i juni efter en varm vår. Ginkosäsongen blir förstås inte så lång, men den är absolut värd att vänta på. Mina erfarenheter av ginkon är mycket positiva. Den var en 80 cm hög planta vid inköp för 8-9 år sedan och nu närmar den sig 3 meter. Stabilt träd som sakta men säkert anpassar sig till det rådande läget. Sånt gillar vi. 

 

Berättelsen om den gångna helgens inköp av tre efterlängtade växter spar jag till nästa inlägg.