Den gångna sommaren har egentligen varit allt annat än plågsam för mig. Den började tidigt, var varm och solig och förlöpte utan större dramatik både i trädgården och i det övriga livet. 


Vattentokiga sonen bröt visserligen en handled mitt i badsäsongen men hade inte särskilt mycket ont och gladdes över försäkringspengarna som bara en tonåring kan. Jag fick i och för sig också avbryta min semester och gå in och jobba några högsommardagar, vilket var väldigt tråkigt, men plågsamt? Nej, det kan jag inte påstå.

Det mest smärtsamma inslaget var en långdragen ångest inför en planerad 10 dagar lång semesterresa i slutet av juli. Skulle min lilla bebis klara sig utan mamma? 

Vi har inte varit bortresta på sommaren längre än tre dagar i sträck på 10 år och jag var rejält nervös. Det enda sättet att stå ut med med oron var att ständigt påminna mig själv om att jag gör resan för mina barns skull. Jag filosoferade om meningen med min trädgårdspassion. I en värld som uppmuntrar till mobilitet och flexibilitet gräver jag ner mig och gör mig fullständigt känslomässigt beroende av en liten plätt på jordens yta. Modigt eller korkat? Finns det något emellan?

Hela försommaren gick jag runt och oroade mig. Jag dammsög vår bekantskapskrets efter vattningshjälp men de flesta håller sig inte hemma i slutet av juli och gör man det, vill man inte binda upp sig, så klart. Eftersom uppdraget kunde bli tungt även om det skulle begränsas till krukorna ville jag gärna ha någon jag kunde avlöna. Inte vänner och grannar alltså utan helst en ungdom i lagom ålder som vill tjäna lite pengar. 

Tills slut hittade jag en gosse som ville och kunde och som jag känner väl och litar på. Krukodlingen, alla törstiga dahlior och fuchsior skulle överleva. 

Vid det här laget var det dock så torrt i backen att även rabatterna  behövde stödvattning. Det kom ju aldrig något lågtryck, hoppet stod till lokala skurar. Förgäves. Solen gassade från klarblå himmel vecka efter vecka. Man vattnade för glatta livet morgon och kväll och det var lika torrt dagen efter.

När man väl reste iväg, lättade ångesten. Jag kunde ju inte göra något, det var bara att hoppas på det bästa och acceptera det som skulle hända. 

Vilka växters blomning jag missade mellan den  24 juli och 3 augusti kan jag bara gissa. 

Dagliljorna, som jag skulle inventera i år, var i alla fall bland dessa. Jag har nästan inga foton alls på dagliljor i år. 


Så här såg min nyinköpta kungslilja 'African Queen' ut dagen innan avresa. Jag fick uppleva den första klockan i alla fall.

 


Tigerliljan, som är en favorit, missades likväl  


Rosor finns inte många i min trädgård, endast två för att vara exakt, och de passade på att blomma när jag inte var hemma
 

Så ni kanske undrar hur det gick.

Hemresan var en pina, den tog 6-8 timmar längre tid än beräknat pga köer på tyska motorvägar. Vi anlände mitt i natten (istället för tidig eftermiddag som var planerat) och jag sprang runt med ficklampa för att kolla läget i trädgården. 

Och det var torrt, mycket torrt. Gräsmattan var i princip död och många växter började tappa sina blad eller gulna längst ner. De flesta astilbe och stjärnflocka dog och jag kommer att flytta dessa till skuggigare platser. En silvrig förgätmigej (Brunnea macrophylla 'Jack Frost') torkade nästan helt in och porslinanemonen, som stod i knopp när vi lämnade, var livlöst torr, trots skuggig placering. Inte ens dahliorna verkade uppskatta hettan. I sådana lägen är man glad att man har många olika sorters växter. 

Men det  mesta har överlevt. Hostorna t ex tål torka betydligt bättre än jag hade trott.

Ångrar jag resan då? Nej, det gör jag inte. Men nästa sommar planerar jag att vara hemma. 

Hur andra plågades i somras kan du läsa hos Helena på Bland rosor och bladlöss .