Stolthet är ingen känsla som jag går runt och bär på till vardags, däremot vill jag känna mig nöjd med det jag har åstadkommit. 

Som de felsta människor, vill jag göra mitt bästa i alla lägen. Känner jag att jag har gjort det, blir jag nöjd och glad. 

Själva faktum att äga (låna, kanske vore ett bättre uttryck) en trädgård är ett fantastiskt privilegium som gör mig oerhört glad och tacksam i grunden. Det är något som är skönt att falla tillbaka på vid motgångar i trädgården eller/och i det övriga livet. 

När jag tittar ut genom fönstret denna dimmiga vårmorgon och funderar på vad jag är mest nöjd med, slår det mig att jag kanske kunde vara stolt över att vi har lärt oss att leva med våra björkar.

Jag har fått försvara björkarna med näbbar och klor


Visst skuggar de och är törstiga och skräpar mest hela tiden, men inget träd av alla dem som jag har planterat kan bli så här maffigt och majestätiskt under min livstid.


Björkarna var fem stycken från början. Arboristen var här, fällde en och jag fick panik. Arbetet fick avbrytas. Detta hände våren 2005. 

Min andra kärlek är berget. Jag vet inte om man kan vara stolt över ett berg, men älska, det kan man, jag lovar. Även om berget ligger i nordväst och tar kvällsolen. Att jag inte skrämdes av detta, vilket alla andra spekulanter gjorde när vi köpte huset, (som tur var), har jag varit glad för sedan dess. 

Jag insåg potentialen, men omvandlingen till den gröna vägg jag drömmer om, har bara kommit halvvägs. Så här såg det ut sent i oktober förra året.
 

Min tuktade natur med bl a rhododendron gör mig lycklig även på vintern.

Om jag bara fick ta med en enda växt från trädgården  (hemska tanke), skulle det bli den här idegranen.


Det var en liten oansenlig fröplanta för 10 år sedan när jag hittade den deformerad och torr i en bergspricka.

 

Flera stolta bidrag lär finnas hos Helena