Med  hjälp av snö och punktbelysning har jag äntligen lyckats ta några bilder i mörker. 

Belysning borde vara en viktig del av trädgårdsintresset med tanke på den långa tid av saknad som drabbar oss under årets mörka månader. Det är ändå mer än ingenting att kunna se på sin frusna trädgård inifrån än att inte se den alls.

Vår tomt ligger granne med ett folktomt grönområde helt utan gatubelysning i två vädersträck, så hos oss är någon form av belysning ett måste. 

 
Aldrig trodde jag att jag skulle visa bild på vår garageuppfart. Men så här i gatubelysningens sken och med snötäckta sockertoppsgranar i bästa form tycker jag att det går an. Man ska också komma ihåg garageuppfarten har plats för 3-4 bilar och spelade därför en avgörande roll för min biltokiga mans beslut att köpa huset. 

Entrésidan med sin jätteidegran, rhododendron och japanska gräs funkar även så här års.

 


Favoritobjektet för punktbelysning är denna tätt förgrenade gaffelolvon. 


 
Till och med vårt gamla slitna tak ser ok ut med sitt klädsamma snötäcke. Det starka blåa skenet på uteplatsen är från en ledväxtbelysning i köksfönstret. 

En gammal syrén som jag hängde munblåsta glaskulor i är blickfång från vardagsrummet

   
Utsikten från köket. I flaggstången hänger ljusslingor som jag nog kommer att behålla ett tag till.

Vinterns stormar gick hårt åt flaggstångsbelysningen, men de flesta lamporna lyser än. 

 

Det blir lite tältkänsla under en flaggstångsbelysning av dem här modellen. Nästa säsong ska vi försöka köpa en uppsättning av bättre kvalitet. 

Flaggstången har aldrig varit någon storfavorit hos mig, jag har under åren gjort många försök att få min man att ta bort den. Men i höstas fick vi veta dennes historia. 

Han som en gång byggde vårt hus och som vi aldrig har träffat men tänkt mycket på gick förbi en kväll. Jag var förstås ute och reagerade eftersom det händer typ aldrig att vi ser någon förbipasserade. Han tittade nyfiket runt över staketet, vilket brukar definitivt inte hända när vi är ute. Jag hejade varpå han sken upp och gav sig till känna. Jag blev superglad och bjöd in honom, visade runt honom och ställde massor med frågor om hur huset blev till. Det var en fantastisk upplevelse att få träffa denne äldre man som fortfarande hade känslor för huset han byggde för 35 år sedan, det berörde mig djupt. Det kändes bra att förmedla att vi stortrivs i och tar väl hand om hans livsverk. 

Vi fick förstås höra massor med spännande saker om området, tomten och själva huset. Flaggstången var födelsedagspresent till honom från hans svärmor. 

Denna enkla, rent av triviala information räckte för att jag ska ändra inställning i flaggstångsfrågan. Märkligt.