Nu är årets stora anspänning avklarad.  

I alldeles lagom väder kom alldeles lagom många besökare för att titta på mitt lilla rike i verkligheten. 

Jag hoppas alla kände sig varmt välkomna och att de flesta också fick chansen att ställa sina frågor. Det har varit trädgårdsamatörer, nyfikna närboende, arbetskamrater och avlägsna släktingar men väldigt lite trädgårdsägare med "svalt intresse" som kanske skulle kunna ha den största behållningen av Tusen Trädgårdar. (De är nog svåra att nå utan de allra största medierna och där var det tyst i vanlig ordning.)

Det visade sig att många var här för två eller fyra år sedan också och kom tillbaka för att se vad som har hänt sedan sist. Att de utgick ifrån att det finns något nytt att se kändes mycket smickrande. 

Cafépersonalen väntar på de första gästerna 

 

En lugn och jämn ström av besökare avlöste varandra under dagen

En oförglömlig berättelse om vårt område levererades av en jämnårig man som växte upp på gatan nedanför och hade våra marker som sin "lekplats". Han gick runt allvarlig och koncentrerad  och försökte lista ut var ödehuset som brann ner till marken när han var femton år, låg en gång i tiden. Det märktes att han var mycket omtumlad av alla barndomsminnen. 

 

Idyll i björksalen


På kvällen firade vi med goda vänner som är nyblivna växthusägare och visade sin trädgård för första gången.

Utarbetad och urladdad som jag känner mig kan bearbetningen av alla intryck komma att ta lång tid. Men det var en härlig resa som jag gör gärna om 2018.