Jag har genom snålat mycket med vårblommande lökväxter, vilket enbart berott på att vår skogsnära trädgård har varit populärt utflyktsmål för Ruddalens rådjursbestånd.

Varje år fick jag se lökarna sticka upp och bli uppätna. Färgprakt fick man glömma. 

Och traumat är ju inte över när man konstaterar skadorna. Varje gång man passerar de avhuggna växterna, under en lång tid, fram till att perennerna täcker över, blir man besviken, ledsen och arg. Nej, då var det bättre att avstå. 

Men i somras fick jag nog och efter en ohygglig attack mot några små vedartade rariteter satte vi upp nät mellan skogen och trädgården. Rådjuren kan fortfarande komma in, och det gjorde de också i vintras, åt bl a upp en massa heuchera, men krokusarna och våririsen har klarat sig hittills. Rekord!


Nu går vårstädningen på räls, 

 
då det finns små humörhöjare lita varstans.




Snöklockorna blommar med dubbla blommor på flera stjälkar. Den ensamma gula krokusen som gömmer sig i denna förträffliga blå - vit kombination  (läs: slumpen) ska jag försöka peta bort tills nästa år.

Favoriten är de vita krokusarna under björkarna.

 

Iris reticulata har jag nu på flera ställen

 




och tydligen även  flera namsorter, vilket  jag har dåligt koll på, tyvärr.

 
En fådd primula som blommar helt oberörd av  skuggan bakom buxbomshäcken.

Eldprovet för inhängningen blir dock tulpansäsongen. Jag planterade hundratals lökar i höstas och nu är de på väg att visa sig. Det nästan så att jag får ont i magen. 

Den som lever får se.