Jag är nästan alltid lycklig i min trädgård. Med undantag för när jag tittar ut över området utanför vardagsrummet. Där har jag låtit bli att plantera i alla år eftersom mina drömmars växthus ska stå där. Under tiden vi bestämmer oss för och sparar pengar till projektet är gräsmattan  bevarad som ”lekplats” för stackars mina barn. Lekplats är kanske en mild överdrift då det är strängt förbjudet att sparka boll eller leka jage i trådgården.  Alla hastiga barnarörelser innanför grindarna bevakas nervöst med sammanbiten blick och lätt förhöjt blodtryck från min sida: ”Kan ni inte gå och leka krig i skogen istället? ” Badminton är dock tillåtet såtillvida man koncentrerar sig på att hålla sig till gräsmattan.  

Nå väl, platsen är tom och gapar efter innehåll. Jag brukar säga till min man att det är dumt att skjuta upp växthusbygget eftersom jag inte tänker dö innan jag får mitt växthus. 

Apropå det, så vill jag helst dö just i ett växthus. Växthuset måste därför vara tillräckligt stort så att även en dagbädd får plats. Starten för min omvandling till mylla, för att använda en krystad metafor med trädgårdsanknytning, ska självklart förgyllas av en prunkande oas där alla växter är välskötta och mår prima. I taket ska hänga klasar av druvor och kamelian ska vara alldeles full av blomskott. Vem som ska se till att mina många överdådigt blommande fuchsior är plockade för dagen från sina vissna blommor när jag inte längre orkar, har jag ännu inte tänkt ut, men en fuchsia får under inga omständigheter gå i frö, det vet alla, då slutar den ju att blomma. Frågan om vem som ska sköta vattningen där inne är ännu också olöst. 

El och vatten ska naturligtvis dras in för det fall jag behöver elektricitetskrävande behandling i livets slutskede. Vatten kan jag med säkerhet säga att jag kommer att behöva. Från högtalarna (!) ska Enyas mystiska musik ljuda och lyfta bort min själ från jordelivet. Som tack för mina goda gärningar på jorden, så som ekologisk  odling och flitigt användande av cykel som åretrunttransportmedel, osv, osv, förväntar jag mig i hemlighet att Herren kallar mig till sig utanför växtsäsongen så jag missar så lite som möjligt.  Förslagsvis på senhösten, det vore optimalt med tanke på att växtligheten dör då också, om än tillfälligt. Min absoluta förhoppning är dessutom att mitt bortfall ligger så pass långt fram i tiden så att Cancerfonden då sedan länge uppfyllt sitt ändamål så jag slipper skämmas för att jag föredrar konstnärligt utformade levande blomsterdekorationer på min begravning framför bidrag till dem. 

Det återstår dock mycket att göra om jag ska få uppleva detta behagliga slut. 

I min krigsföring ingår bl a att regelbundet påminna min man om att min mormor, som levde sina äldre dagar som änka på 70-talet, inget badrum hade i sitt hus, men två inglasade verandor, minsann!  En i söder och den andra i norr. Den första var varm på våren och den andra var sval på sommaren. Vilka växter hon hade på verandan minns jag inte förutom alla novemberkaktusar som började blomma när allt annat har vissnat. Jag kommer ihåg att hon hade problem med kondens på vintern och att hon joxade jämnt med att ha dörrar och fönster på glänt lagom mycket och lagom länge. På eftermiddagarna satte hon sig på sin veranda med sitt handarbete och kikade  ut på förbigående ovanför sina läsglasögon. Mellan sig och grinden hade hon en bred trappa ner till en smal asfalterad  gång som var kantad av yucca på båda sidorna.  

Med en sådan mormor och en frukt- och grönsakstokig pappa har jag fått det här med växthus och inglasat uterum med modersmjölken i mig och det tycker jag min man borde respektera. Han borde förstå att ett växthus är ett måste för mitt välbefinnande. Men icke. Han skyller på  allt möjligt, för närvarande (och sedan minst 3 år tillbaka) på en resursslukande renovering av vår tvättstuga. Tidsbrist är hans andra favoritargument. Ha ha. Det är inte han som bloggar av oss två. 

Jag behöver väl knappast tillägga att varje resa söderöver på E6, förbi Willab Gardens utställningslokal i Båstad är en närmast outhärdlig plåga. Gör vi stopp blir jag helt sjuk av habegär, stannar vi inte, blir jag sur för att inte ens få titta. Och just nu står vi inför en sådan resa, till Skåne och trädgårdsmässan i Malmö. Väl där får jag anstränga mig för att undvika att titta på all inspirerande växthusinredning som bara påminner mig om min hittills fruktlösa kamp för ett växthus. Det är synd om mig....