Fullt medveten om de stora penseldragens avgörande betydelse för trädgårdens estetik har jag förblivit en växtsamlare. Från allra första början har jag vetat att man ska satsa på många exemplar av några få sorter, att storheten ligger i begränsningen och allt vad råden heter, men jag har inte känt mig bekväm med den praktiska tillämpningen. 

Detta berodde på att jag saknade erfarenhet om de enskilda växterna.



Tänk om trendiga stäppsalvian inte trivs på vår halvskuggiga bergstomt. Lite tråkigt att upptäcka det efter att man har köpt på sig och planterat 50 plantor. Och hur sjutton kan jag veta om irisen behagar blomma i vår lerfattiga jord utan att ha testat det först. Inte lägger jag ut 800 kr på 10 plantor för den där masseffekten utan att vara säker på att det funkar. Om ens då. 

Nej. Jag skulle testa många olika sorter först, välja ut och föröka de bästa på egen hand sedan. Så tänkte jag. 

 

 
Gräs funkar fint i alla sammanhang. Invasiva randgräset till höger lever på minimal jord, hålls i karantän i form av en bergskeva och nu har valt att klättra på berget. 


Nu, när  jag bättre vet vad som funkar och vad jag gillar, har jag svårt att ångra mitt tillvägagångssätt, men kan inte påstå att jag är supernöjd med resultatet. 

Tomteröda Montbretian till exempel är en supersnygg växt med snygga proportioner mellan fina blad och sofistikerad blomma, den är långt härdigare än det uppges i litteraturen, saknar skadegörare, relativt torktålig och sköter sig själv. 

Men Gud, så svårplacerad! Och slänga, det finns inte på kartan. 

 

Det kommer att bli supersnygga fröställningar av dessa läckra blommor


Till  och med i min röriga perennrabatt sticker Montbretian ut som en rymdvarelse

Å andra sedan ser det friskt och frodigt ut och det är väl det viktigaste

 


Hm. Färgstämt är inte mitt signum. Men bättre kan jag bli. Frågan är hur.