Advent i trädgården. Hm, bra tema den 1 december, så klart. 

Jag är inte den som spar på krutet när det kommer till jul och trädgård. Har massor med vintergröna växter och är mycket förtjust av trädgårdsbelysning. (Högst på min önskelista - i detta sammanhang - står en flaggstångsbelysning som monterar sig själv, aldrig blåser ner och drar helst ingen el.) 

Vi är en stor familj som samlas under julen och det är gäster från världens flera hörn, så det klart jag ska fixa och dona. 

För att inhämta inspiration läser jag massa trädgårdsmagasin på appen Readly, både svenska och engelska.

Min gräns för vad jag kan tänka mig i min egna trädgård går ungefär vid färfällsprydda bänkar vid en insnöad entrédörr med proffsigt dekorerad jättekrans på, där tjusigt klädda familjemedlemmar och gäster samlas kring glögg och lussebullar. Det blir bara för mycket. Vem gör detta i det verkliga livet? Inte jag och inte någon annan jag känner heller. Personligen brukar jag ha fullt show med att rengöra gästtoaletten i sista sekund innan gästerna kommer. Och aldrig i livet skulle jag slå hål på vår entrédörr för att hänga krans på. Fårfäll, om jag hade några, skulle jag ha i soffan i vardagsrummet.

Man tager vad man haver. Försöker hålla liv i de tåligaste sommarblommorna. Fuchsiorna bryr sig inte om årstider, mörker och kyla, de blommar så länge näring och vatten finnes. Julens favoritblommor, hyacinterna brukar också hamna på entrétrappan, men de måste först slå ut i stugvärmen. Det är minst två veckor tills dess. 

Det är svårt att fånga belysning på bild, dessutom har jag vare sig lust eller tid med extra styling bara för fotograferingens skull. 

Verkligheten upplever jag dock betydligt trevligare med än utan belysning, inte minst för att vårt hus gränsar till allmänning i tre vädersträck och har en kolossalt mörk omgivning. 

Och idag får vi äntligen tända på riktigt.

Månadsskifte maj-juni! Hela sommaren är framför oss! Kan det bli bättre? 

För det första fick vi 22 mm regn natten till förrigår och sol på det igår, så växterna stortrivs. 

Hostorna har äntligen vecklat ut sina tjusiga blad och täcker nu nästan all bar jord, hurra! Trädgården känns inte färdig förrän hostorna tar plats. 

Hosta 'Sun Power'

Friska, krispiga blad, än så länge

50 medlemmar i Vaggeryds trädgårdsförening kommer på visit på lördag så det är extra roligt att kryddbuskens första blomma har slagit ut. 

   

Så magnolialik. Den vita

 

och  även den röda.

 

Jag tror jag räknade 32 knoppar på den röda sorten. Den planterades förra våren och bestod då av två klena grenar. 

Även nysroten beter sig väluppfostrat och skjuter fram sina enorma blad med imponerande energi. Det var en lång väntan, plantan är säkert 7-8 gammal och varit en besvikelse hittills. 

 

Veratum album har äntligen fått en plats där den kan utvecklas till sin fulla potential. Snigelmums som den är får den daglig tillsyn.

Trädgården är grön och levande, träden är utslagna och många perenner står i knopp. 

3 år gamla idegranshäcken spricker av livslust

Sedan är jag en person som sällan är nöjd. Det är inte så att jag går runt och känner mig missnöjd och olycklig, tvärtom, jag får energi av insikten att något kan göras ännu bättre. Varför stanna upp? Livet är ständig rörelse. Framåt. Helst. 

 

Läs vidare på Blommig fredag

Som en total överraskning började vår yngsta son (11) prata trädgård vid middagsbordet i tisdags. (Eller också var det ganska givet. Tv:n i köket var på och Pernilla, John och Tareq myste för glatta livet.)

Sonen tände till och tyckte att var kul att odla och se vad det blir. Kanske kunna äta upp resultatet och känna att man har gjort något bra, skött om en planta och blivit  belönad. 

Aha, tänkte jag. I alla år har det varit raka nobben varje gång jag har försökt att engagera honom i trädgårdsarbete. Så sent som för några veckor sedan var allting tråkigt och jobbigt när jag bad honom att plocka nerfallna björkgrenar i rabatterna. 

I stundens hetta där vid mifåddagsbordet erbjöd honom något jag inte hade, en plätt att odla själv på. Han lyste upp och kom med massa idéer om svårodlade grönsaker och ville genast åka till plantskolan! 

Ja, besöket dagen efter kostade närmare 1 ooo kr och jag känner en blandning av glädje och ångest. 

Vi kom bl a hem med ett sött  miniplommonträd som kan odlas i kruka och världens ledsnaste dillplanta som han tyckte synd om och skulle återuppliva. 

Så här blev i alla fall Enzolandet. En minipallkrage där han sådde sockerärtor och planterade grönkål. I zinkblajan ska han så bönor eller mera ärtor. I krukan gammal pepparmynta vars doft han förälskade sig i. 

Är det trendbrott eller övergående barnslig entusiasm? 

Häromkvällen visade SVT ett program hur monokultur och konstgödsling i den industrialiserade livsmedelsproduktionens spår utarmar jorden. Egentligen är det nog ingen nyhet för någon med minsta naturintresse, det som möjligen var nytt att höra, vid sidan om alla forskare, en nordamerikans storbonde (eller kanske man ska säga farmer), resonera kring konsekvenserna och berätta hur vi istället borde odla. Det väckte ändå en strimma av hopp. 

Jag kom i alla fall att tänka på en historia som jag ofta fått höra av min mamma när jag var barn. 

Mina nygifta föräldrar var ute på var sitt håll i trädgården och arbetade, mamma troligen med blommorna och pappa med grönsakerna. Mammas förskräckta skrik förstörde plötsligt idyllen och pappa kom rusande, "Vad hände?"

Mamma, skräckslagen som hon var, fick inte fram ett ord, hon bara pekade på en stor mask som hon tog, enligt senare berättelser, för en liten orm eller kopparorm. 

Ja, vad gör min pappa då? Han tar upp masken och pussar den mitt framför min mamma.

Varför gjorde han det då? Ja, han gjorde det för att visa vilken samhörighet han kände med jorden och dess invånare. Masken var ren och värdefull, tecken på liv och garanti för att den nyinköpta tomten var bördig. Han fick tidigt hjälpa till i odlingarna och lärde sig som barn att masken var älskvärd och den viktigaste medarbetaren i trädgården. En kollega. 

Mamma, även hon barn till jordbrukande föräldrar och uppvuxen på landet, har inte fått samma närhet till jorden, har inte vant sig, har inte förstått. Åtminstone då.  

Så jag tänker, vad händer med vår jord om vi, generation efter generation tappar kunskap om och känsla för något så harmlöst och elementärt som en mask? 

För mig har det också tagit många år att utveckla ett avslappnat umgänge med maskar och visst kan jag förstå att man inte behöver vara förtjust för att ändå vara mån om dem små djuren. Men jag skulle ändå önska att det var fler människor som hade en längtan efter att stoppa fingrarna i jorden. 

Jag ser det inte som arbete. För mig är det ett stort nöje.

Jag har en förkärlek för översiktsbilder, visar ofta sådana på bloggen. Jag gillar växter även som individer, men vackra utomhusmiljöer har jag större behållning av än en enskild blomma. Jag tycker om att analysera stil och anläggningsteknik, växtkombinationer och förtrollas av stämningen på perspektivbilder.

Jag har turen att kunna fotografera trädgården ovanifrån, både från övervåningen och från vårt berg. Det underlättar en grov önskeplanering, men vad topografin sedan tillåter är en annan femma. Jag kan ovanifrån tycka att en gräsgång är för bred i förhållande till rabatternas storlek, men om jorddjupet knappt räcker till gräs är det ingen idé att bredda rabatten ändå.

Vårtröttheten håller mig i sitt grep och inte blev jag gladare när jag sammanställde årets första tre månadsbilder som alla är tagna på samma plats. Jag kallar rabatten på ca 4 x 5 meter för Hassellunden. Den ligger en bit norr om huset, skarpt avgränsat med staket, berghällar och en jättestor formklippt idegran. Min allra första rabatt, i naturalistisk stil. 

Ok, nu tittar vi.

Voilà:

18 mars

Ingen explosion direkt, eller hur? 

Till saken hör att området nås inte av vintersolen, vilket nog bidrar till att det går så här plågsamt långsamt.

Samtidigt vet jag att nu är det slut på tråkigheterna, i april händer det massor i backen och i trädkronorna. 

Och kryper man lite närmare, ser det redan nu hoppfullare ut:

Krokusar i blandade färger, lökar jag satte för mer än 10 år sedan. Kan inte påstå att de har förökat sig, men har inte försvunnit heller.

Jag drömmer om en matta av krokusar i vita och olika blåa nyanser, men har inte hjärta att utrota de gula. 

I en annan del av trädgården blommar vita krokusar.

Iris reticulata slutar tyvärr att blomma hos mig efter några år. Ska det vara så? Finns det bättre och sämre namnsorter? 

En tuff liten rimfrostbiten primula som inte kan låta bli att blomma. Fådd och namnlös. 

I år ska jag framför allt vänta och se vad som händer och vad som behöver göras. 

Jag har en ganska arbetsintensiv, kuperad trädgård som kräver mycket tillsyn och bjuder på massor med arbetsuppgifter. Ett arbete som jag fullständigt älskar och inte kan tänka mig en tillvaro utan. 

Men jag ska faktiskt försöka att ta hand om det jag redan har och hålla nyanläggning och make over - projekt på miniminivå. Bara gå runt och putsa och feja och prata med växterna. 

Två nyanlagda rabatters utveckling är jag mycket spänd inför.  

 

Ett måste hos mig

 

Flera trädgårdsplaner finns att läsa om på Blommig Fredag

Så eller inte så?

Är kluven. Frösådder är som bebisar, kräver full tillsyn och mycket omsorg innan de blir någorlunda självgående. Höga ambitioner räcker inte, det är närvaro som gäller.

Så jag sår endast några absoluta favoriter som är svåra eller orimligt dyra att införskaffa på annat sätt. 

Mest sommarblommor. Tagetes, luktärter, ringblommor, klockranka, ibland zinnia. Inga grönsaker längre. 

Klockranka måste jag varje år, helst både blåa och helvita.

Tagetes är väldigt tacksam att driva upp och den här ljusgula är lätt kombinera med andra växter

Här tillsammans med en annan sommarfavorit, fuchsia som jag köper sticklingar av varje år. I februari. Vi är snart där. 

Men så har jag ett litet träd, en självsådd japansk lönn som jag hittade i rabatten för säkert 10 år sedan. Mamman är grannens stora lönn, säkert 6-7 m hög. Som liten växte den i kruka, men hösten  2015 planterade jag den i grusträdgården på vår entrésida. Den har en så speciell plats i mitt hjärta så jag skulle aldrig tveka att ta hand om nya spontansådder om jag hittade några. Sommarblommor kommer och går, men träd har en chans att överleva oss. 

En av trädgårdslivets stora poäng är, enligt mig, att man ständigt blir påmind om livets förgänglighet genom regelbundet umgänge med förfallet och döden. Det är inte oersättliga varelser som dör, men förlusten blir ändå kännbar för den som har sått, vårdat och njutit av en växt. En lättsam övning i det som komma skall. 

Med facit i hand hade jag kolossalt fel. Vi kom hem till 4 minusgrader och kylan höll i sig i en hel vecka. Krukorna var fastfrusna på backen och växterna stelfrusna. De var bortom all räddning. 

Några av fuchsiorna var 4-5 år gamla och mycket ståtliga.  Jag fick blunda när jag efter någon vecka kunde lyfta och tömma krukorna.

Men. Detta bäddar förstås för något nytt. Jag har nu ett 30-40 -tal stora krukor som ska få husera nya växter. Och väljer jag smart kan jag slippa vinterförvaringens strapatser. 

Det kanske blir något helt annat eller också blir det en runda till närliggande Åkrabergs plantskola i Väröbacka, som brukar ha ett imponerande brett sortiment av pelargon- och fuchsiasticklingar i februari.