Snygga blad är mumma, har jag  med tiden förstått. Från att ha blivit trädgårdstok tack vore en fluffig, gräddtårta-liknande blommande pion hos grannen (bl a) har jag nu kommit dithän att jag funderar på att göra mig av med mina pioner och ersätta dem med växter med vackra blad. 

Här kommer lite blandad kompott på mina bladfavoriter  just nu. Japanska lönnar och hostor går under egen kategori och får eget  inlägg så småningom. 

Nyinförskaffade silverbusken ska testas för både krukodling och frisering/formklippning. Ska vara lättodlad, tålig och snabbväxande. 

Efter att ha valt hosta som favoritperenn i mitt förra inlägg till Blommig fredag visar jag idag några inspisrationsbilder från 2013 års Chelsea Flower Show. 

Dessvärre är jag ganska säker på att man är hänvisad till utländska nätbutiker om man vill få tag på dessa sorter. 

Många verkar instämma i att hostan är en av trädgårdens stöttepelare och de som hyser tvivel om hostans oöverträffliget gör det pga sniglarna. Och visst, hostan är även en storfavorit för dem. 

Jag plockar mina sniglar frenetiskt hela säsongen, morgon och kväll, med pannlampa på natten och i regnkläder i ösregn. Regniga försommarmorgnar ger den största skörden, på kvällarna missar man lätt de små. Att ha koll på deras favoritmat underlättar. Krokus, tagetes, pensé och nyutslagna dagliljor är några exempel. 

Det är endast en hostasort som jag aldrig lyckas rädda, de flesta klarar sig utan större skador. Snigelmedel under plantan har ingen jätteeffekt, snigelbebisarna gömmer sig inne i de ihopkrullade bladen på våren, så man kommer inte ifrån att plocka. 

Två saker till kan man ändå göra. 

Leta efter snigelresistenta hostasorter, vilka är främst de blåbladiga, googla på "slag resistent collection".  

Att odla hosta i kruka är mycket tacksamt, de klarar vinter utan åtgärd under buskage eller takutsprång. Lägg krukan åt sidan bara. 

Alunrotrbatten har aldrig tidigare varit så frodig och välmående i maj månad som i år. Man kan diskutera hur väl färgskalan stämmer överens med den förväntade så här års, den är ju höstlig med gult och brunt och brons, men blomspirorna signalerar ändå att det tidigt på säsongen. Och tiden jobbar åt oss, bladfärgerna mognar och rabatten 'landar' i årstiden längre fram.

Här har en daglilja (orangeblommande) smugit in för att bryta lite mot den rådande ordningen. Jag får se om den får stanna kvar. Längst ut i höger hörn finns även ett gulbladigt hakonegräs. I framkanten tilltufsade unga plantor, egna rotsticklingar från i augusti förra året.

Ena hörnet av rabatten är  lite "efter", vilket delvis beror på att Bambi brukade börja sina måltider här i vintras. Han käkade upp fjolårsbladen någon gång under vintern, men de nya bladen har han inte ätit på eftersom jag hade nät över rabatten ända fram tills vi drog upp 1,5 m högt rådjursnät runt hela trädgården.

Den andra delen, som Bambi inte ätit på, är betydligt frodigare. Min slutsats blir att heuchera behöver energin från sina nedvissnande blad för att skjuta nya. Lite som att vi låter lökväxterna vissna ner för att samla kraft och näring i lökarna. Rimligtvis skyddar de gamla bladen även mot kyla och uttorkning. 

Jag vill därför bestämt avråda från att klippa ner vissna alunrotblad på vårvintern, för det är precis vad rådjuren gör när de är som hungrigast. Jag vet att många klipper, jag gjorde det också förr, men plantan blir försvagad. Ju mer bråttom man har desto större risk för att tillväxten bromsas. Tids nog täcks alla fula blad av nya, så det gäller att hålla sitt ordningssinne på avstånd under en övergående period. Det kanske ska tilläggas att olika namnsorter har väldigt varierande växtkraft och det är inte de mest stadiga jag är orolig för. Men vissa svagväxande sorter, ofta de mest attraktiva, kan behöva lite extra omtanke.

Hostorna håller på att växa till sig för glatta livet och det är ett rent nöje att gå runt i trädgården på morgon och kväll och studera tillväxten. Bladens fräschör är växtkraft är enastående. 

Men idag fastnade jag för andra snygga perenna blad.

Det kanske blev lite för mycket av det goda här  med alla bråkiga blad och jag måste dessutom kapitulera vad gäller sortnamn på  julrosen, men skuggbräckan heter Saxifraga x urbium 'Variegata'  och är en pärla helt enkelt. 

I går la jag märke till något så ovanligt som att vår stora cypress skiftade i rosa. Först tänkte jag, aha, hur kunde den få frostskador utan minusgrader, men när jag tittade en gång till såg jag att nästan hela trädet var översållat av rosa blomskott. 

Ja, i ärlighetens namn vet jag inte om det är blom- eller barrskott som ser ut så här, men häftigt är det i alla fall. Vissa år finns det kottar och små cypressplantor i rabatterna, så jag tror kanske ändå att det är blommor. Men i dessa mängder!?

Tyvärr har jag ingen aning om sortnamn eller andra detaljer,  ännu mindre om vad cypressen lever på där uppe på berget. Det jag kan berätta är att den fanns när vi köpte huset och att jag med framgång bråkade om dennes överlevnad. Maken ville fälla, så klart, den är stor (8-10 m ?) och den tillhör barrväxtfamiljen.  Räddningsinsatserna (sura, tjata, skrika, gråta, hota - jag brukar inte spara på krutet) har jag aldrig ångrat. Den har en fräsch färg,  graciös siluett och växer i en bergspricka där få träd skulle trivas. Och nu bjuder den på överraskning. Jag tackar. 

Rhododendron odlar man minsann inte (bara) för blommans utan huvudsakligen för  bladverkets skull. Deras största förtjänst är att de håller ställningarna på vinterhalvåret. Bladens form och plantans växtsätt borde styra våra val. Variationsrikedomen är stor.

Bilderna är tagna under min julledighet. 

 Vildart makinoi med sina karakteristiska smala, välvda blad

Långa smala blad på en makinoi-hybrid

Runda blad på gulblommiga 'Goldbukett'. Mitt exemplar är uppstamad, en fantastisk planta

Storbladig sort. En senblommande klematis' torra grenar förfular helhetsintrycket av en lite gles men välformad planta.

En småbladig sort,  'Princess Ann', som har fina limegula blommor

Ovala blad med gula skaft 

Ovala blad med röda skaft 

Man ska alltid titta på bladen när man köper rhododendron. De med luddig undersida, sk indument, ska man välja i första hand.

Rhododendron med indument klarar sig bäst mot sjukdomar, skadegörare och sträng kyla. Tyvärr ligger de i en prisklass som lätt kan få en att släppa plantan och gå vidare till dem billigare sorterna. Och det behöver inte vara fel heller. Vill man "bara" ha variation på bladen, finns det mycket att välja mellan. Även "vanliga" Rhododendron är friska växter som sällan drabbas av sjukdomar och skadegörare.

Om du nu tänker att du har klimat och jordmån som inte passar för rhododendron, skulle jag ändå vilja uppmuntra dig att experimentera. Många sorter klarar ner till 20 minusgrader och jag har hört för från flera håll att man kommer långt med att blanda in grus i den befintliga jorden istället för (eller tillsammans med) torv. Jordens Ph-värde går inte att förändra i det långa loppet, men förmågan att släppa igenom vatten och tina upp snabbare på våren går att förbättra. Och det är det som är avgörande. Det finns dessutom kalktåliga sorter. Det är halvskugga-skugga som gäller. Tjäle i backen och stark sol är dålig kombination. Skulle det inträffa, täck med fiberduk. 

Mina positiva erfarenheter ska ses mot bakgrund av att jag odlar rhododendron på Västkusten och huvudsakligen vid skogskanten där odlingsbetingelserna liknar det naturliga. Jag har dock några plantor vid husväggen på norrsidan också och det funkar alldeles utmärkt. 

Jag kommer att skriva mer om rhododendron framöver.

Tack för idag! 

Du kanske också gillar:

Vackra blad             Alunrot               Syneleisis