Som avkoppling i allt planteringsarbete roade jag mig i helgen med att föreviga säsongens sista blad. 

Jag har en trädgårdsvän, en äldre herre, som har inspirerat mig till att odla buskar och träd. Han bor några hus bort men jag hittade inte honom förrän för några år sedan så mitt nya intresse har ännu inte resulterat i ett sådant arboretum som han har. Tvärtom, jag köper gärna unga exemplar eftersom jag gärna vill att de växer upp i min omsorg, så de blir mina på riktigt. Jag älskar starka band.  På grund av utrymmesskäl väljer jag gärna långsamtväxande sorter. Dessutom medför Bambis återkommande attacker att de inte växer överdrivet fort.

Alla vet att man ska först dra en häck runt sin trädgård och plantera träd, men få gör på det sättet. Orsaken är att trädgårdsintressets utveckling följer ett annat mönster. Jag har en teori om att trädgårdsintresset vaknar när man låter sig förföras av tjusiga ettåringar på försommaren på plantskolan för att sedan övergå till perenner, vilket är ju ett enormt träsk att sjunka ner i. När man väl kravlat upp sig därifrån och är trött och sliten och känner sig gammal, ja, det är då intresset för de lättskötta vedartade växterna börjar spira. Fjärde och sista fasen är pyttesmå stenpartiväxter, dit har jag ännu inte kommit.

Jag befinner mig alltså i fas 3 och när jag inte beundrar min lilla kameliablomma roar jag mig med att titta på alla nya blad. 

Rh. Petaphyllum är lövfällande, dvs en azalea.

Acer shirasawanum  'Aureum', solfjäderlönn

  

Varje höst och vinter tänker jag att det vore kul att föreviga vår trädgårds stämning nattetid. Jag tycker att den är lite speciell, utan att riktigt kunna förklara varför. En bidragande orsak är säkert berget och den mörka tallskogen men också Ruddalens idrottsanläggning någon km bort, vars starka reflektorer belyser horisonten på ett subtilt sätt. 

Nu har jag äntligen en kamera som ska klara av mörka förhållanden, så igår studsade jag ut i nysnön i högsta hugg för att pröva vingarna. Jag använde det förinställda nattprogrammet och i brist på stativ la jag armbågarna på knäna för att undvika skakningar så långt som möjligt. Men nu är det på det viset att jag inte riktigt har kunskap att betygsätta bilderna. Vad ska jag tycka? Är de för mörka? Ska mer ljus in i kameran? Den automatiskt anpassade slutartiden kändes som smärre evighet, så man kanske inte kommer särskilt mycket längre utan stativ. Vad ska jag tänka på nästa gång? Är det någon som orkar engagera sig i mina fotostudier?

Igår tog jag de första bilderna med min nya kamera. Efter två dagars pluggande av manual och övrig fotolitteratur har jag inte lyckats passera de förinställda programmen och det känns som en seger varje gång jag kan identifiera motivet på skärmen. Bländartal och slutarhastighet får vänta, jag är fullt upptagen med att hitta avtryckarknappen. Och blåste gjorde det också. 

Miscanthus sinensis 'Dronning Ingrid' står emot vinterstormarma

Jag brukar inte ha problem med att hitta motiv i trädgården men just nu finns inte så mycket att hurra för. De låga marktäckande växterna ligger under snö, de känsligaste barrväxterna är insvepta i fiberduk, det är kallt och det blåser ogästvänliga östliga vindar. Fingrarna fryser fast på kameran och vinterdepressionen är inte långt borta. 

Här kan du jämföra hur det såg ut för knappt tre veckor sedan. Nästan att man längtar tillbaka.

Jag har trädgårderat i drygt 10 år (har ni läst Henrik Valentins bok Om lusten att trädgårdera, förresten? Inte? Gör det!), men behovet av att dokumentera trädgården har växt fram under de senaste åren. Jag har alltid prioriterat själva trädgårdsarbetet och att hämta inspiration. När jag inte grävde, besökte jag andra trädgårdar och läste böcker. Att föreviga min egna skapelse, det tänkte jag inte på.

Men så händer det saker som förändrar oss. Det började med trädgårdsdagbok, som var mest en anteckningsbok för nya ideér. Sedan har besökare börjat fråga efter "före och efter bilder" och jag hade inga. En snygg japansk lönn dog utan förvarning och jag hade inga foton som hjälpte mig att minnas. Alla mina dahlior var svårt att komma ihåg storleken på vid val av kruka när det var dags för vårplantering. Så jag började så småningom att ta bilder. 

De senaste 4-5 åren har jag använt en digitalkamera som jag i stort sett bara behärskat avtryckarknappen på. Det är först när jag började följa trädgårdsbloggar för ett par år sedan jag förstod att det är skillnad på foto och foto. Nu när jag har gått igenom en stor del av mitt "bildarkiv" (med anledning av bloggandet) inser jag att det är endast en bråkdel som duger för att visas upp. Det största problemet kanske inte är själva kameran utan  fotografen, men eftersom den gamla digitalkameran har nu många år på nacken har vi bestämt oss för en investering. 

Mitt enda krav var trådlös bildöverföring till min telefon och surfplatta, WiFi. Det måste gå smidigt och fort.

Valet föll lite otippat på en Samsung Nx300 som är en sk smartkamera. Det är en kompakt systemkamera som ser jättelustig ut men ska passa mig och mina behov (samt vår budget) enligt min teknikintresserade älskling som har ägnat sena kvällar åt att studera utbudet på nätet och trettondagshelgen åt att besöka elektronikaffärer. 

Men ni kan inte andas ut än. Jag kommer att fortsätta använda mina gamla bilder till kommande inlägg tills säsongen kommer igång (vilket i och för sig känns nära). I vilket fall som helst kommer det att ta lång tid innan jag behärskar denna teknikens under. Användarinstruktionerna är på flera hundra sidor och jag har inte ens de grundläggande fotograferingsbegreppen klart för mig ännu.  Men jag SKA lära mig, det är mitt nyårslöfte. Så hav tålamod!