Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Gröna tankar

Tillbaka till bloggens startsida

Blogga eller inte blogga

Jag har bloggat om trädgård i över fyra år nu. Ingen lång tid egentligen, många har hållit på mycket mycket längre, i vissa fall i 10 år eller mer. Till en början var jag mest nyfiken på vad det kan bli av det hela, jag ville uttrycka mig och få reaktion. 

Ganska snart insåg jag att jag behövde lära mig att fotografera bättre och det bekymrar mig fortfarande. Texterna är jag heller aldrig nöjd med efter första försöket, jag våndas, går ifrån och omarbetar ofta mina inlägg några dagar senare innan jag kan trycka på publicera-knappen.  Någon spontanitet är det sällan tal om. Många utkast blir aldrig publicerade då de hinner bli inaktuella under tiden jag finslipar innehållet. 

 


Efter den första tidens entusiasm kom inläggen glesare och glesare, det senaste året kanske endast någon gång i månaden. Inte för att jag saknar inspiration, idéer och uppslag att skriva om, utan mest för att jag inte har tid. Och om jag ändå lyckas samla mig och få ihop något som känns vettigt är tidsåtgången orimlig i förhållande till nyttan, genomslagskraften eller vad jag ska kalla det för. Min blogg är inte besökt i den utsträckning som skulle kännas förpliktigande, vilket nog en signal om att den inte är särskilt intressant. Kontakten med bloggvännerna skulle lika gärna kunna skötas genom att följa deras aktiviteter. 

Jag har i och för sig skrivit dagbok i många år när jag var yngre, så det är en viktig anledning i sig att skriva för eget behov. Man samlar sina tankar, dokumenterar, bläddrar tillbaka och minns, kanske lyckas undvika ett och annat gammalt misstag osv. Det har ett värde, absolut. 

 


Jag har försökt spekulera i hur andra tänker kring att skriva och läsa bloggar genom att granska min egen ”trädgårdsmediakonsumtion”. 

Det är lätt konstaterat att engelska trädgårdsmagasin kommer på första plats. Förr tänkte jag inte ens tanken att beställa dessa, men nu när de finns tillgängliga på nätet, på appen Readly, är det underbart att kunna ta del av överflödet. Utbudet att trädgårdsmagasin är enormt i England. Det är en källa till inspiration som aldrig tycks sina.

I andra hand läser jag svenska trädgårdsböcker, jag älskar framförallt kåserier och allsköns reflekterande över trädgårdens betydelse för världen och våra liv.



Och hur intressant och lärorikt än det kan vara att få insyn i en annan trädgårdsentusiasts vardag finns det sedan väldigt lite tid till bloggvännerna egentligen. 

Och det brukar ta tid. Läser jag ett inlägg om ett pågående projekt hos Luna Ek, blir jag engagerad, vill visualisera, skriva kommentar och muntra upp. När Kristina presenterar en spännande växt i sin oas, vill jag genast skaffa den också, börjar leta efter mer info, surfar runt, jag kommer aldrig ifrån, det verkliga livet blir inte av. Och när Veronica på Sanda Cottage gör vintersådder eller Helene i Torslanda trädgårdsdekorationer och konstverk i betong, ja, då börjar jag räkna på hur många år jag har kvar i arbetslivet. 

Jag är 52. Suck. 


Så nu på sistone har jag knappt vågat titta på bloggar. Jag tänker att jag måste leva mitt liv. Det liv jag har, med ett jobb där jag efter 20 år börjar uppleva framgångar, med två härliga söner i tonåren, med gamla föräldrar som kämpar till sitt yttersta för att belasta oss barn så lite som möjligt, med en man som jag vill umgås med och hans två barn, utöver våra gemensamma, och två barnbarn och alla måsten med husunderhåll,  inköp, matlagning, tvätt och städ och ...., ja, trädgården. 

Hur mycket inspiration tål jag egentligen? Hur mycket tål ni? 

Hur vill vi ha det? Vad är viktigt? 

Inför det nya året

Det är milda dagar och jag har, trots magsjuka och halsont, tillbringat några timmar med trädgårdsarbete så här på mellandagarna. Jag går runt, klipper ner de skräpigaste perennerna och funderar stillsamt över min trädgårdsframtid, om vad jag vill med trädgården (och med bloggen) den närmaste tiden. 

  



Jag tror inte på drastiska förändringar men har inte heller kommit fram till någon lagom lösning på min lilla kris.

Jag finner en utmaning i att acceptera att trädgården är nära att bli färdiganlagd och rent underhåll tar vid. Perenner måste delas och föryngras, buskar och träd beskäras, torvkanter bytas och grusgångar rensas från löv och björkkvistar. Ni hör. Anläggning är ju tusen gånger roligare. Men alternativet, att lämna trädgården och börja om från början på annan plats är inte realistiskt med åtminstone 15 år kvar i arbetslivet. Jag lider ju av konstant trädgårdstidsnöd som det är nu. Det är också för mycket arbete. Håller kroppen? Längtar jag ens bort? 

 


Jag går och plockar nedblåsta grenar, inventerar 2018 års måsten och inser att jag är gränslöst stolt över min skapelse. Jag njuter av japanska lönnens ’Sango Kaku ’ röda grenar, rododendronens blomknoppar och de variegerade bladen på mina små idegranar. Minns resan från Kivik hem till Göteborg med lönnen mellan mina ben. Barnen var små, det kan ha varit 2008 eller 2009. Idegranarna kommer från en trädgårdsamatör i Stenungsund som i sin tur fick sticklingar för förökning från självaste Brita Johansson. Jag har träffat henne. Jag har fått se hennes trädgård. Jag har upplevt så mycket tack vore mitt intresse och jag vill fortsätta att jag göra det. 

 


Jag ler inombords och tänker på att det är bara min närmaste familj som väcker starkare känslor hos mig än trädgården. Jag älskar varje litet hörn av den av hela mitt hjärta. Jag ska nog stå ut med att ta hand om den i många år till. 

 


Bilderna är tagna den 29 december 2017.

Gott nytt år!

Årets trädgårdsbok

Tomten har varit lyhörd och riktigt generös i år, han kom med två tunga trädgårdsböcker som handlar om träd och som är utsedda till årets trädgårdsbok. 

Jag har på senare år blivit mer och mer intresserad av träd och önskade mig detta samlingsverk, 850 respektive 600 sidor, utgivet ganska nyligen av förlaget Studentlittteratur. 

Bokens redaktörer är utbildade/verksamma vid lantbruksuniversitetet i Alnarp och angriper området från ett högst vetenskapligt perspektiv. Första delen är en lärobok för landskapsarkitekter i trädanvändning i städer och andra delen är ett referensverk med över 1000 träd beskrivna i bokstavsordning. 

Jag har tidigare läst en del om det starka bandet mellan träd och människa, vilket är oerhört intressant, men våra stadsträds tuffa livsvillkor har jag hittills inte funderat särskilt mycket över och det är det man får lära sig om i dessa böcker. 


 Fritiden är räddad lång tid framöver i vintermörkret 

 

Böckerna är generöst dekorerade med foton.

 

Tack, tomten!

 

Ett möte jag aldrig glömmer

Jag tar mig i kragen emellanåt och rensar bland mina trädgårdsbilder. 

Häromdagen hittade jag ett egentligen ganska intetsägande foto som väckte starka känslor. 

Våren 2008 eller 2009?



Juli 2016


Jag minns mitt forna jag som betraktade gräsmattan som helig. Jag anlade tomtens igenväxta områden tidigt, grävde bort rötter, rensade och planterde kulturväxter, men gräsmattan har jag inte vågat sätta spaden i, den var ju "i ordning". 

Men så vid ett trädgårdsbesök beundrade jag alla tjusiga ormbunkar som fanns i trädgården och beklagade mig över att jag inte hade plats åt dem!!!!

Då tittade ägarinnan på mig och frågade: "Har du ingen gräsmatta?".

Och då, först då gick det upp för mig vad som behövde göras för att komma i närheten av alla vackra, lummiga trädgårdar som jag beundrade. En blick och en kort fråga satte mig på rätt spår. 

Tack, Margareta Forsell! Du hade rätt. Det fanns plats för ormbunkarna i skuggan bakom björkarna! Och det gör det fortfarande.

Jag har blivit trendig

Jag har blivit trendig! Ok, inte jag själv, men trädgården, det ät ju nästan samma sak.

I måndagens bostadsbilaga till Göteborgs Posten har man ägnat en hel sida åt resultatet av trädgårdsbranschens trendspaning, nämligen att det är dark forest som gäller framöver. 

  


Skärmbild på artikeln


Haha, det är precis vad vi har här. Ok, kanske ännu inte exakt som på inspirationsbilden ovan, men tallskogen och de svarta detaljerna finns faktiskt redan här. 

 

Höstbild från mitt lilla rike. Det är här någonstans det svarta lakanet ska slängas ut och scenen iordningställas. Lugn, jag slipper fälla ginkon, dess gula höstfärg varar bara under någon vecka, då blundar vi. Gult ingår nämligen inte i trendkonceptet. 

 

Så här ska det vara istället. 
Så nära man kan komma, kan jag tycka....

  


Eller vad sägs om den här?


Men eller hur? 



Ajajaj. Här får hortensian maka på sig och ge plats åt något lite mer lila, en buddleja, kanske?

 


Men man måste väl ändå få beröm för den svarta möbleringen!?

   


Bladverk mot mörk bakgrund måste också finnas



Och dessa aklejor får gärna sprider sig vid skogskanten, förstår jag.


Skulle jag har sagt att trender inte bör ägnas uppmärksamhet i rabatterna? Skulle jag har bloggat om att modet inte bör följas i trädgårdssammanhang? Nej, det har jag svårt att tro. Ni ser, det går alldeles utmärkt! 

Romantiska pastellträdgårdar, ni är helt ute, bara så ni vet.  Nu är det djupa skog, skräck och mörk mystik som gäller. Martas rike, helt enkelt.


Taggat med: 

Från rakt till rundat

Trädgårdsformer är ett roligt kapitel.  Jag har turen att kunna betrakta min trädgård ovanifrån, dels från vår övervåning, dels från berget. Jag kan ägna halva förmiddagar åt att analysera det befintliga och leta efter de ultimata formerna åt rabatter och gångar. Ändå känns resultatet fel ibland utan att jag fattar varför. Det blir ofta nya vändor på berget och nya funderingar. 

Det svåraste, tycker jag, är att bryta upp husets raka linjer till mjuka, runda former längre bort från huset, ute i trädgården. 

Den raka kanten längst gången fram till hammocken har jag inte kunnat förlika mig med. 


Jag började gräva och bredda och mjuka upp.



Massor med småstenar och rötter grävdes bort. 

  


Så här svänger kanten nu.


Trekantigt blev hjärtformat och jag är mycket nöjdare. Stort utbyte av relativt liten insats. 


Nästa spännande problem är att hitta växter som täcker dikeskanterna utan att välla över på gräsmattan för mycket och vara i vägen för gräsklippningen. 

Lättskötta rabatten

För tre år sedan anla jag en rabatt som skulle bära upp trädgården vintertid. Små söta barrväxter, rhododendron och ljung var tanken från början, men med tiden har allt möjligt annat smått och gått grävts ner här, bl a låga gräs. 

Anledningen till dagens tema är att jag har återigen blivit varse om hur snäll den här rabatten är. Snäll mot min kropp och mot min tid. 

 

Kanten består till stor del av uppgrävda stenar med den platta sidan uppåt,  i samma höjd som gräsmattan, så man kommer åt med gräsklippare.

 


Här och där grävde jag ner plåtkant, också i höjd med gräset. 


Medan min stora perennrabatt är tät och yvig och döljer förrädiska ogräs (som har  gått i blom!) och snigeltillhåll för mina ögon finns det i den här rabatten fortfarande mellanrum mellan växterna. Det var tanken från början, att varje enskild växt ska kunna studeras från alla håll. Jorden är täckt med småskaligt grus och det är väl tilltaget med trampstenar, så jag kommer åt varje planta och kan snabbt upptäcka missförhållanden. Ogräs blir på så sätt aldrig ett problem. Uttorkningssymtom och ohyra upptäcks direkt. Sniglar har inte en chans. (De är rätt ointresserade också.)

I rabatter där traditionella perenner ska samspela med varandra i generösa mängder, ofta i breda planteringar undviker man bar jord, men min erfarenhet är att det försvårar skötseln. Det blir svårtillgängligt som i sin tur leder till att man inte går växterna nära, i vart fall inte så ofta som man skulle behöva. 

En formklippt ölandstok måste man ju ha 😉 ! Men vad gör irisarna där? 

 


Vipps, borta. Nu kan ölandstoken bli liiite större. Nä, den står faktiskt också på min flyttlista.

Och sedan är ljung och barrväxter är så tacksamma! Skötselbehovet är minimalt. Etablerade barrväxter och ljung uthärdar torka bättre än någon annan växtgrupp och har inga vanprydande vissna blommor som ständigt ska knipsas. För visst gillar jag att småpyssla med mina blommande perenner, men vissa av dem, som dagliljan exempelvis,  kan man inte vända ryggen till innan det är dags för nästa omgång putsning. När det vackra blir fult pga misskötsel, blir jag stressad. Usch. 

 

Eftersom rabatten är belägen mitt i trädgården har jag valt låga växter för att inte skymma utsikten över resten. Jag är inte så mycket för inre väggar, jag vill ha överblick över mitt rike.

 


Har jag bråttom kan jag korsa rabatten på alla trampstenar. Här kan också korgen med ogräs stå. Praktiskt.


Det är en myt att ljung och rhododendron endast kan odlas i torv med lågt Ph-värde. Glöm det. Den här rabatten är placerad mitt i gräsmattan och ursprungligen är jorden sandig, genomsläpplig och näringsfattig. Jag har visserligen blandat i torv och grus och hästgödsel, men är ytterst tveksam till att det har sänkt surhetsgraden i det långa loppet. Nyckeln är balansen mellan avrinning och fuktighetshållande egenskaper där torv är bara en faktor av flera. Kalla vintrar är torv direkt skadlig då den tinar upp sist medan solen hinner bränna de vintergröna bladen. 


Björngräs ser jag sällan i trädgårdar. Den blir en tjock kudde och är vintergrön. En växt som man vill ta på. 


Den här planteringen är numera min favorit i trädgården. Men det som är mest intressant, tycker jag, hur smaken förändras. Jag har gått från blomnig i överflöd till former i grönt, till viss del vintergrönt. Från perenner till buskar och träd. Formklippt. Det är åt det håll jag ska vandra även om jag inte kommer att helt utplåna det gamla. 

Vilken trädgårdsresa har andra gjort och varför, tycker jag är jätteintressant att läsa om....

Och så väntar jag på alla rapporter från mässan i Sofiero. 


Uttrymme för förenklingar

Fullt medveten om de stora penseldragens avgörande betydelse för trädgårdens estetik har jag förblivit en växtsamlare. Från allra första början har jag vetat att man ska satsa på många exemplar av några få sorter, att storheten ligger i begränsningen och allt vad råden heter, men jag har inte känt mig bekväm med den praktiska tillämpningen. 

Detta berodde på att jag saknade erfarenhet om de enskilda växterna.



Tänk om trendiga stäppsalvian inte trivs på vår halvskuggiga bergstomt. Lite tråkigt att upptäcka det efter att man har köpt på sig och planterat 50 plantor. Och hur sjutton kan jag veta om irisen behagar blomma i vår lerfattiga jord utan att ha testat det först. Inte lägger jag ut 800 kr på 10 plantor för den där masseffekten utan att vara säker på att det funkar. Om ens då. 

Nej. Jag skulle testa många olika sorter först, välja ut och föröka de bästa på egen hand sedan. Så tänkte jag. 

 

 
Gräs funkar fint i alla sammanhang. Invasiva randgräset till höger lever på minimal jord, hålls i karantän i form av en bergskeva och nu har valt att klättra på berget. 


Nu, när  jag bättre vet vad som funkar och vad jag gillar, har jag svårt att ångra mitt tillvägagångssätt, men kan inte påstå att jag är supernöjd med resultatet. 

Tomteröda Montbretian till exempel är en supersnygg växt med snygga proportioner mellan fina blad och sofistikerad blomma, den är långt härdigare än det uppges i litteraturen, saknar skadegörare, relativt torktålig och sköter sig själv. 

Men Gud, så svårplacerad! Och slänga, det finns inte på kartan. 

 

Det kommer att bli supersnygga fröställningar av dessa läckra blommor


Till  och med i min röriga perennrabatt sticker Montbretian ut som en rymdvarelse

Å andra sedan ser det friskt och frodigt ut och det är väl det viktigaste

 


Hm. Färgstämt är inte mitt signum. Men bättre kan jag bli. Frågan är hur. 

Taggat med: 

Sommarkänsla och framtidsanalys

Nu, när sommarkänslan - lagom till semesterns slut - har infunnit sig  gör jag endast de allra nödvändigaste uppehållande åtgärderna i trädgården. Vattnar krukor, tar bort vissna blommor och dokumenterar. Jag är dock mycket upptagen i huvudet och försöker visualisera en lugnare och mer lättskött trädgård. Jag är femtio år själv och ser också människor runtomkring mig åldras. Jag försöker lära mig av det. 


 

Ett favoritställe just nu


Även om grusgången är svår att hitta


Att ta bort och förenkla kommer att prägla mitt trädgårdsarbete de kommande åren och då blir frågan vilka växter ska behållas och vilka ska bort.

Bästa inspirationen på den punkten hämtar man från parker och offentliga anläggningar. Utifrån antagandet att tillsynsnivån är relativ låg i dessa planteringar kan man vara tämligen säker på att växter som trots detta ser tilltalande ut är synnerligen odlingsvärda. Nu tänker jag på perenner i första hand.  


Daggkåpa är frekvent förekommande i offentliga miljöer och har många fördelar men min man ogillar dem av någon anledning. För fluffig för hans smak, tror jag. 

 

 Krukan med blodgräset syns även på den förra bilden, fast från ett annat håll. Alunrotrabatten längst bort kommer jag inte att röra, det är en utav de bästa planteringar jag gjort. Behöver visserligen total översyn (uppgrävning och delning) vart fjärde, femte år, men ändå. 

 


En annan välfungerande avdelning är vintergröna rabatten där barrväxter och ljung dominerar. 


Mitt förra inlägg handlade om att dagliljerabatten ligger pyr till. 

En annan rabatt som jag redan bestämt mig ska helt göras om består huvudsakligen av pioner, hela 11 tycken, och vit flox. Den vita floxen är helt ok, daggmjölfri, ståtlig och doftar underbart. Men pionerna är ett skämt och ska bort. Bristen på lera, tror jag, är orsaken och den saken tänker jag inte göra någonting åt. 

Jag är inne på att ersätta dem med ett fåtal japanska gräs i kombination med någon långblommande, lägre perenn. 

 

Ett urval av  perenner som blommar länge är självgående. Inga absoluta favoriter, men pålitliga och långlivade hos mig. 


Beslut får mogna fram under sensommaren. Före oktober kommer inget att hända. 

Sommarvyer

Alltid, när jag har besökare i trädgården, får jag höra att det är - trots massvis med bilder bloggen - svårt att föreställa sig hur trädgården hänger ihop. 

Det är min egna erfarenhet också när jag gästar andra trädgårdar. Det är först vid besök i verkligheten man får förståelse och känsla för det man har sett på bloggen. 

Samtidigt är det jättespännande att känna igen vyer och lägga pysslet i huvudet. 

Karta borde i och för sig nästan vara ett obligatorium när man håller på och visar upp sin trädgård på nätet, men inte ens det har jag. Dåligt, tycker jag själv, men vår tomt är så himla svårritad, så jag mäktar inte med utmaningen. Nivåskillnader, klippor och berghällar omöjliggör uppmätningen för en amatör som jag. Plottrigt är det också.


En av våra tre ingångar skymtar längst bort mellan sockertoppen och alunrotrabatten


 
Samma område från en annan vinkel. Gräsmattan ska ge vika för ett orangeri, om jag får bestämma. 


Här har jag backat en del, men man känner det som är längst bort. 

 

Backat ännu mera. Det är svårt att se höngstolen härifrån, men den hänger där under björkarna.

 

Och här har jag snurrat 180 grader mot berget.

 

Det här var trädgårdens diagonallinje. Det sägs att man ska behålla den öppen för då upplevs trädgården större. 

Med hjälp av videoklipp skulle man förståss kunna orientera sig ännu bättre. Men vill man det?  Att visa upp allt och inte lämna något kvar åt fantasin?

Äldre inlägg