Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Gröna tankar

Tillbaka till bloggens startsida

Hur bemästra vårstressen?

Det är bråda dagar i trädgården nu. Oändlig är listan över saker man måste  göra och ännu fler saker vill man pröva på "i mån om tid".

Som att

  • göra om i stora perennrabatten för ett mer sammanhållet uttryck
  • fälla en sjuk rönn som skuggar det blivande grönsakslandet
  • ta hand fröplantor av sommarblommor och grönsaker
  • dela storvuxna perenner, kruka upp och låta barnen sälja överskottet på loppis
  • byta jord på all krukodling
  • dela mitt enda bestånd av snödroppar 
  • ........
  • njuta?!
 

Tänk om jag hade satt scillor bland dagliljorna i höstas! Dumma mig! 


Hur ska man upprätthålla en balans i sinnet om inte alla dessa saker blir gjorda omedebums? 

Att man har storstädat två uteplatser, tagit fram och monterat möblemanget, fixat vårplanteringar i kruka, sett över det sedan tidigare  uppkrukade perennöverskottet, krattat löv från grusgolv, klippt ner alla perenner och lagt ny jord i rabatterna, spritt ut rådjursmedel lite varstans, planterat fyra nya bärbuskar, sått tagetas, klockranka luktärt, tomater och broccoli mm känns visserligen bra, men räcker inte. Långt ifrån. 


Tomma bäddar? Räknar dagarna till växtmarknaden i maj...


Vad är det jag jagar egentligen?

Fingrarna är svullna så ringarna inte går att ta av, nagelbanden är svarta av jordrester och ett litet sår på höger långfinger har blivit inflammerat under plåstret. Armarna, främst insidan av underarmen, värker av allt kånkande och benen är tunga som sten. Ryggen har klarat sig ovanligt bra den här gången, det kanske ligger något i min nyinlärda lyftteknik. Fast det kan smälla till när som helst, det vet jag.

 

Den här primulan kan bli  många plantor nästa år


Borde jag inte lyssna på min åldrande lilla kropp och slå ner på takten? Varför pressar jag mig, vad vill jag uppnå?

Jag kan höra rösterna i trädgårdsvärlden som säger att en trädgård aldrig får bli stressfaktor. 

Hur gör man då? ???? Jag är ett enda frågetecken. Jag blir kolossalt stressad av ett rörigt hem (= hus + trädgård) eller av att inte ge mina växter de bästa förutsättningar.

 

Julrosor gör mig så barnsligt glad så jag behöver fler


En sak kan jag tala om, det är inte för någon annans skull jag stressar. Inte för alla förbipasserandes skull, för de är ytterst få. Inte för bloggen, för det håller jag mest på med pga trädgårdens förgänglighet, för att själv komma ihåg. Inte ens för mina trädgårdsvänners skull, även om jag skattar deras intresse högt och umgås hemskt gärna med dem. 

Ok, kanske för min döda mormors skull, då. Henne har jag med mig i allt jag gör.


Hyacinterna måste täckas med nät innan Bambi hittar dem

Hon var pedant och ville så gärna fostra en spegelbild av sig själv. Hon satsade på mig av sina fyra barnbarn, hon såg väl potential.  Och jag älskade henne och det liv hon ville skapa, det gör jag än. 


Pionställningarna ska sättas ut i god tid, det får jag inte glömma.

Nu när mina krafter börjar sina borde jag kanske ändå lyssna mer på kroppen än på mormors intentioner. Det skulle hon själv vilja, det vet jag, att jag tar hand om själv. 




Och det är nog det jag gör när jag "stressar". Jag lever med en stark längtan  efter "paradiset" och tar hand om mig själv på bästa sätt genom att jaga det. Jag älskar ju att vara helt slut i kroppen och tom i knoppen efter en heldag i trädgården. Och då får det kosta. 

Oron för att prioritera fel, trädgården före familj och vänner, skaver så mycket mer.

 

Min idol


Min trädgård i fyra vädersträck

Förra helgen gjorde jag ett experiment. Vårt hus har fyra dörrar ut i trädgården, en i varje vädersträck. Generöst och mycket uppskattat. Jag ställde mig i varje dörr och försökte fånga en så stor del av vyn som möjligt.  Rakt ut utan minsta vinkling och styling. 


Norr:  från entrédörren har vi utsikt över innegården som har fyra tydliga väggar, huset, garaget, staketet och en formklippt jätteidegran.

 

Öster: från altandörren i vardagsrummet. Här planeras stora, ångestfyllda förändringar. Orangeri/växthus. En hantverkare fått en förfrågan, längre än så har vi inte kommit. Men mitt hjärta blöder för sockertopparna. 
 

Söder: utsikten från altandörren i köket. Åt detta håll vetter många fönster. 


Väster: från tvättstugeingången ser man berget. Här styr naturen och det finns inte lika mycket utrymme för förändringar.

Att jobba med utsikten från huset är en mycket bra utgångspunkt för planering av en trädgård, märker jag nu när vi börjar "flytta in" efter sommaren. 

Det här är också mitt rike

Trädgård i allmänhet, naturtomt i synnerhet slutar aldrig att överraska en. Jag hittar fortfarande små bitar av orörd natur innanför tomtgränserna. Trots 10 års idogt grävande. 

Som den här skuggiga hörnan dit solens strålar nästan aldrig når

 

Och bergsprickan där ljungen verkar trivas


 


Högst upp på berget växer lingon 

Allt detta helt utan min inblandning. 

Den dagen jag inte orkar leka bergget längre kommer naturen att sakta krypa nedför berget och ta tillbaka tomten som jag en gång erövrade. Och det kan faktiskt bli riktigt bra. 


Att se sin trädgård med nya ögon

Nyss hemkommen från en mycket lyckad inspirationsresa i Skåne och Danmark försöker jag se min trädgård med lite nya ögon. 

 

Synen som möter besökaren och som mötte mig igår kväll.


För det första så hinner det hända jättemycket på bara 4-5 dagar i högsommarvärmen efter regn. Nya blommor slår ut, andra träder tillbaka efter att ha dominerat mitt synfält i flera veckor. Så det jag ser nu är inte det samma som jag såg när jag lämnade. Det gillar jag. Föränderligheten. 

 

Gräset har blivit högre, zinniorna kraftigare och de utslagna dahliorna fler.


Men även mitt ideal och mina förväntningar på trädgården påverkas hela tiden. Både på lång och kort sikt. Det räcker med att besöka en vacker trädgård och vips: Jag vill göra om. Jag glömmer som regel att inspirationskällan bygger på andra förutsättningar och en annan grundidé. Jag vill ha det lika fint, jag vill göra om.

Jag gör inte det på riktigt, inte på direkten i alla fall, men i huvudet. Jag blundar på den välbekanta sträckan på motorvägen (annars spanar jämt efter idéer överallt)  och försöker applicera en bild som hade fastnat på näthinnan på en plätt hemmavid. Jag ser bilder, jag drömmer men jag ser också massa svårigheter. Jag öppnar ögonen och låter blicken vila på de hallandska skogarna en stund. Blundar och försöker igen. 

Så har min trädgård blivit till, småkaotiskt utan särskilt mycket röd tråd. Många mindre projekt på stulen tid.  Och jag ser det tydligare och tydligare för varje år, att jag måste knyta ihop säcken lite mer, skapa en gemensam nämnare som kan bli trädgårdens kännetecken. 

 

Jag har i alla fall fått berget att blomma. Under trädäcket fanns ojämnt berg i dagen med uttorkat gräs här och där en gång i tiden. 
 

Och nu finns det t o m vatten. Men gräsmattan? Behövs det verkligen? Byta mot grus?

Ja, och vad gör jag under resan då? Låter mig förföras gång på gång och handlar massor med växter som känns som fynd och bara måste hem till Martas redan överfyllda rike.  


Några av fynden. En gulbladig järnek, solhattar i udda färger, gräs från Overdam plantskola i Hörsholm i Danmark, svarta krukor i kompositmaterial. Allt inte är med på denna bild. 

Men nu är det högsommar, tid för njutning och behaglig småpyssel. Och ännu mer vattning, befarar jag, när jag ser prognoserna. Bort med missnöje och slit.

Växthuskampen

Jag är nästan alltid lycklig i min trädgård. Med undantag för när jag tittar ut över området utanför vardagsrummet. Där har jag låtit bli att plantera i alla år eftersom mina drömmars växthus ska stå där. Under tiden vi bestämmer oss för och sparar pengar till projektet är gräsmattan  bevarad som ”lekplats” för stackars mina barn. Lekplats är kanske en mild överdrift då det är strängt förbjudet att sparka boll eller leka jage i trådgården.  Alla hastiga barnarörelser innanför grindarna bevakas nervöst med sammanbiten blick och lätt förhöjt blodtryck från min sida: ”Kan ni inte gå och leka krig i skogen istället? ” Badminton är dock tillåtet såtillvida man koncentrerar sig på att hålla sig till gräsmattan.  

  


Vy från övervåningen


Nå väl, platsen är tom och gapar efter innehåll. Jag brukar säga till min man att det är dumt att skjuta upp växthusbygget eftersom jag inte tänker dö innan jag får mitt växthus. 

Apropå det, så vill jag helst dö just i ett växthus. Växthuset måste därför vara tillräckligt stort så att även en dagbädd får plats. Starten för min omvandling till mylla, för att använda en krystad metafor med trädgårdsanknytning, ska självklart förgyllas av en prunkande oas där alla växter är välskötta och mår prima. I taket ska hänga klasar av druvor och kamelian ska vara alldeles full av blomskott. Vem som ska se till att mina många överdådigt blommande fuchsior är plockade för dagen från sina vissna blommor när jag inte längre orkar, har jag ännu inte tänkt ut, men en fuchsia får under inga omständigheter gå i frö, det vet alla, då slutar den ju att blomma. Frågan om vem som ska sköta vattningen där inne är ännu också olöst. 

El och vatten ska naturligtvis dras in för det fall jag behöver elektricitetskrävande behandling i livets slutskede. Vatten kan jag med säkerhet säga att jag kommer att behöva. Från högtalarna (!) ska Enyas mystiska musik ljuda och lyfta bort min själ från jordelivet. Som tack för mina goda gärningar på jorden, så som ekologisk  odling och flitigt användande av cykel som åretrunttransportmedel, osv, osv, förväntar jag mig i hemlighet att Herren kallar mig till sig utanför växtsäsongen så jag missar så lite som möjligt.  Förslagsvis på senhösten, det vore optimalt med tanke på att växtligheten dör då också, om än tillfälligt. Min absoluta förhoppning är dessutom att mitt bortfall ligger så pass långt fram i tiden så att Cancerfonden då sedan länge uppfyllt sitt ändamål så jag slipper skämmas för att jag föredrar konstnärligt utformade levande blomsterdekorationer på min begravning framför bidrag till dem. 

Det återstår dock mycket att göra om jag ska få uppleva detta behagliga slut. 

I min krigsföring ingår bl a att regelbundet påminna min man om att min mormor, som levde sina äldre dagar som änka på 70-talet, inget badrum hade i sitt hus, men två inglasade verandor, minsann!  En i söder och den andra i norr. Den första var varm på våren och den andra var sval på sommaren. Vilka växter hon hade på verandan minns jag inte förutom alla novemberkaktusar som började blomma när allt annat har vissnat. Jag kommer ihåg att hon hade problem med kondens på vintern och att hon joxade jämnt med att ha dörrar och fönster på glänt lagom mycket och lagom länge. På eftermiddagarna satte hon sig på sin veranda med sitt handarbete och kikade  ut på förbigående ovanför sina läsglasögon. Mellan sig och grinden hade hon en bred trappa ner till en smal asfalterad  gång som var kantad av yucca på båda sidorna.  

För er som inte har sett en häck av yucca tidigare har jag en bild från 2010

Med en sådan mormor och en frukt- och grönsakstokig pappa har jag fått det här med växthus och inglasat uterum med modersmjölken i mig och det tycker jag min man borde respektera. Han borde förstå att ett växthus är ett måste för mitt välbefinnande. Men icke. Han skyller på  allt möjligt, för närvarande (och sedan minst 3 år tillbaka) på en resursslukande renovering av vår tvättstuga. Tidsbrist är hans andra favoritargument. Ha ha. Det är inte han som bloggar av oss två. 

Jag behöver väl knappast tillägga att varje resa söderöver på E6, förbi Willab Gardens utställningslokal i Båstad är en närmast outhärdlig plåga. Gör vi stopp blir jag helt sjuk av habegär, stannar vi inte, blir jag sur för att inte ens få titta. Och just nu står vi inför en sådan resa, till Skåne och trädgårdsmässan i Malmö. Väl där får jag anstränga mig för att undvika att titta på all inspirerande växthusinredning som bara påminner mig om min hittills fruktlösa kamp för ett växthus. Det är synd om mig.... 


Boktips

Idag kom två böcker på posten. 

En lärobok i fotografering som beställdes för att den förefaller vara skriven på ett språk jag förstår. Instruktionerna till min kamera blir mer och mer obegripliga ju längre jag kommer, eller rättare sagt så kommer jag ingenstans.  Det är ett tekniktyngt språk som får mig att somna, bokstavligen. Så nu tänker jag ta nya tag med hjälp av denna - förhoppningsvis - pedagogiskt utformade bok.

 

Viktor Sundberg Fotoskolan 1

Eftersom de flesta ev er med råge passerat stadiet "Ta kontroll över kameran", är det egentligen den andra boken jag vill tipsa om. Det är en antologi som heter 'Tusen tankar om träd'.

 


Jag kommer inte ihåg hur och var, men jag tog del av en uppmaning till att skicka in bidrag till denna bok, som då var i planeringsstadiet, för drygt ett år sedan, vill jag minnas. Ett tidigare inlägg med titeln Tankar om träd skrev jag i samband med detta, men jag skickade aldrig in min text. 

Det ska bli så spännande att läsa om andra människors relation till träd, jag är helt övertygad om att träd betyder mer för oss än vi kan ana. Alla har väl hört att det finns statistiskt säkerställt samband mellan tillfrisknande efter en operation och utsikt över träd. Patienter som ligger i rum med utsikt över träd har mindre antal vårddagar efter en operation än patienter i rum med utsikt över byggnader. (Tänk så många sjukdagar vi har besparat oss själva och samhället...) Grön rehabilitering har man hört talas om en del på sistone. Det känns alldeles självklart att grönska och trädgård är avstressande och läkande. Ja, för mig personligen är det t o m det enda sättet att rida ut livets stormar.

Om du vill provläsa boken, klicka här: Tusen tankar om träd


Taggat med: 

Trädgårdskampen

Ja, vad ska man säga? Först tänkte jag att jag inte bryr mig.

Utsvulten på bra trädgårds-tv är jag naturligtvis, men, asch, man kan surfa, blogga, köpa en inspirerande bok på nätet, man kan också läsa om gamla trädgårdstidningar eller bara analysera sina egna bilder. Efter tio vintrar har jag lärt mig många olika sätt att fylla tomrummet efter min sovande trädgård. 

Inte trodde vi för ett år sedan att vi skulle sakna Pernillas Trädgårdsonsdag! Det var ju en höjdare jämfört med Trädgårdskampen. Hon har i alla fall fångat rytmen i trädgårdslivet. Känslan var den rätta. För det är det jag retar mig mest på och som gör att jag knappt klarar av att titta på Trädgårdskampen: stressen. 

Så jag är både besviken, ledsen och arg.

Besviken, för jag finner ingen inspiration. Kaktusympningen var visserligen en ny kunskap, men tyvärr tycker jag att kaktusar har minimal charm, för lågt skönhetsvärde och för mycket taggar.

Ledsen blir jag för att våra främsta trädgårdstv-personligheter inte har mer att säga till. Tills motsatsen är bevisad vägrar jag att tro att de tycker att det är detta trädgårdssverige ville se. Jag vill inbilla mig att de visste bättre men inte blev hörda. Att tittarsiffrajagande producenter styrde. Fast, det gror en liten oro, visst....

Arg är jag för att det är våra skattepengar som har använts. Hade det varit en skräpkanal, hade man inte behövt bli arg, men att SVT inte kan bättre! Jag kan faktiskt högtidligt erbjuda mig att presentera  programidéer, ring mig gärna, SVT. Fast det kostar.

Till Gunnel, Peter och Hannu vill jag säga: trädgårdens essens är tiden. Ju längre tid, desto bättre trädgård. Mycket av det jag kan om trädgård har jag lärt mig av er och kunde aldrig drömma om att jag skulle behöva påminna er om detta. Att bygga trädgårdsgångar på tre timmar! Som en del av en tävling! Ingen trädgårdsintresserad människa vill tävla. Det är snygga gångar vi vill se, inte fula.

Trädgård har under mänsklighetens hela historia förknippats med lugn, avkoppling och harmoni. Och så hittar man på en programidé baserad på konkurrens, utslagning, tidsbrist och stress. Varför? Säg mig, varför? Det är bara sorgligt.

I skrivandets stund har jag inte läst en enda recension. Men jag har svårt att tro ett jag är ensam om min åsikt. En arbetskamrat var lika upprörd som jag och är i full färd med att skriva ett argt brev till SVT.  Det ska bli spännande att se vad hon får för svar. 

Och förresten. Vill ni se inspirerande gångar, gå in på Almbacken



Taggat med: 

Saker att tänka på vid medverkan i media

En bidragande orsak till att jag har startat den här bloggen är att jag har blivit varsle om nackdelarna med att bli presenterad av andra. Jag jagas inte direkt av media men eftersom jag har ogillat vissa saker i samband med mina kontakter med journalister vill jag dela med mig mina erfarenheter. Det vore också roligt att höra era.

Första gången vår trädgård figurerade i offentligt sammanhang var i Göteborgs Postens bostadsbilaga i februari  2012. Sommaren 2011 blev jag uppringd av en frilansande journalist som har intervjuat många av traktens trädgårdsägare. Hon hade fått tips om vår trädgård genom sin fotograf som var här på visning i samband med Tusen Trädgårdar ett år tidigare.

Journalisten arbetade på ett ganska traditionellt sätt, antar jag. Hon ställde frågor, spelade in samtalet, gick hem, skrev en text och mailade över den för mina synpunkter. Hon var inte särskilt växtkunnig, men ödmjuk och en bra lyssnare. Fotografen som hon hade med sig, var ambitiös, jobbade i flera timmar och hade jättebra hand om barnen, som också skulle vara med på bild. Jag hade inget inflytande över valet av bilder, vilket jag såg som ett problem. Jag var visserligen nöjd med perspektivbilderna, men när det kom till bilder på enskilda växter tyckte jag inte att man valde sorter som var tillräckligt intressanta och representativa för trädgården. 

 


Dessa bilder är tagna av fotografen Anna von Brömssen på uppdrag av GP

Jag fick göra arbetet att upprätta en namnlista över de växter som syntes på fotona.  Artikeln publicerades ca 8 månader efter reportaget, i februari månad, när väldigt få av artikelns tips och idéer var aktuella. Självklart bestämmer redaktören tidpunkt för publicering men att hon hade helt andra hänsyn att ta än aktualitet för de trädgårdsintresserade läsarna, det var helt uppenbart. Nå väl. Jag var ändå ganska nöjd. 

Andra trädgårdsreportaget gjordes av en frilansare till Allt om trädgård som hade läst artikeln i GP. Hon lät mig bestämma tidpunkt för fotograferingen, vilket jag uppskattade. Jag valde högsommar, början av augusti 2012.

AoT hade ett väldigt detaljerat frågeformulär som journalisten ville att jag skulle fylla i i efterhand. Det blev ett stort projekt, som jag inte riktigt var beredd på.  Artikeln skrevs med utgångspunkt av mina svar och reportaget, så som den publicerades drygt ett år senare bestod till 70-80% av mina texter. Jag kände mig ganska nöjd men också ganska utnyttjad. En årsprenumeration kunde AoT gott bjudit på med tanke på antalet timmar jag la ner på att lista ut och formulera svaren. Inte heller i det här fallet var journalisten trädgårdskunnig, vilket inte direkt underlättade samarbetet. 

 

Utkast till artikeln i Allt om trädgård 

Det slår mig att vi alla som medverkar i trädgårdstidningar blir systematiskt utnyttjade. Vi blir smickrade av uppmärksamheten och ställer upp utan att veta vad som krävs av oss.  Det är inte nog med att vi fixar till en tip-topp trädgård som tål att fotograferas, sedan ska vi också hjälpa till med text, växtlista och detaljerad tomtkarta. Vi gör ju en stor del av det arbetet själva. Jag visste inte att det fungerade så inom trädgårdsjournalistik. Jag gick runt och trodde att trädgårdsjournalister var kunniga trädgårdsproffs med en enastående skrivförmåga. Så är det inte. 

Men min största besvikelse har jag sparat till sist. Och det var över min medverkan i TV8-s Trädgårdstoppen. Ingen i inspelningsteamet kunde trädgård, förutom Peter Englander förstås. Han är charmig, men hans brinnande intresse för medelhavsträdgård tolkar jag mest som ett krystat försök att profilera sig.  Mot bakgrund av att medelhavsträdgård har ett något begränsat tillämpningsområde i det här landet, i vart fall norr om Smygehuk, har hans idéer fått ett orimligt stort utrymme i det offentliga trädgårdsrummet. Tycker lilla jag. 


Men det var inte han som präglade min upplevelse av inspelningen. Det var istället producenten som är chef för inspelningsteamet och  för stunden också för trädgårdens ägare. Hon/han bestämmer inte bara var man ska stå och hur man ska röra sig utan även vad man ska ha på sig (!) och vad man ska säga och inte säga. En - milt uttryckt - udda situation för en fullvuxen kvinna på en plats där hon har haft oinskränkt suveränitet i 10 år. 



När jag exempelvis  tog upp att jag ville prata om problemet med "hostaviruset",  som håller på att sprida sig i Sverige, ja, då skrattade producenten i tron att jag pratar om förkylning. Jag hade en planta som med stor sannolikhet var smittad och jag ville visa den och uppmärksamma andra odlare. Det blev förstås inget av det.

 

En angripen 'Sun Power'


Teamets förste kamareman fick akut ryggskott  och fick avbryta arbetet. Det fick den konsekvensen att en oerfaren ersättare fick rycka in och göra hela jobbet. Han var en ung och trevlig arkitektstuderande som enligt egen utsago gjorde sitt första kamerajobb någonsin en vecka tidigare. Allting tog dubbelt så lång tid mot vad som utlovats.  

Stundvis ösregnade det, vilket inte var skäl för avbrott. Schemat och den antagligen mycket skrala budgeten skulle hållas till varje pris. Kameran blev dimmig av alla plastpåsar som man skyddade den med från regnet och då blev det faktiskt några avbrott. Jag fick nämligen gå och leta efter lämplig trasa att torka linserna med. Det hade man inte med sig. Det regnade i sommarsvergie. What a surprise!

Trots att jag visade vilka växter som jag tyckte var sevärda och intressanta så kretsade allting kring en liten självsådd daggkåpa (visserligen charmig, men ändå) som sedan var i bild i flera minuter om och om igen. Till råga på allt klippte de in bilder från min trädgård i avsnittet om en annan trädgård, vilket jag nästintill blev skogstokig för. Och då undrar jag hur det kändes för den stackars trädgårdsägarinnan som var med i samma avsnitt och fick bilder från min trädgård presenterade som bilder från hennes. Eftersom hon hade en trädgård designad av självaste Ulf Nordfjell, är jag något tveksam till att hon uppskattade min daggkåpa. 

Summa summarum, tänk efter före. Att visa trädgården för trädgårdsintresserade är ett rent nöje, men alla som jobbar med trädgårdsjournalistik är inte kunniga eller/och intresserade. Det är för dem ett jobb som ska göras och inte en glädjefylld passion som för oss. Blir du kontaktad, fråga efter vilka reportage journalisten i fråga har gjort tidigare och läs. Frilansare brukar ha en hemsida där de länkar ett urval av sina jobb. Idag skulle jag även kontakta någon av dem som blev intervjuade tidigare. Ta reda på vilka insatser som förväntas av dig och ställ krav på rimlig motprestation. 

Ja, vad var då behållningen? Jag har några fina foton tagna av proffs. Jag har sett hur oglamourös en TV-inspelning egentligen är. Jag har gjort insikten att min trädgård presenterar jag bäst själv och känner mig färdig med att låta mig exponeras av andra. Jag har samlat mod och startat den här bloggen helt utan förkunskaper. Nu ska jag även ta steget att lära mig att fotografera. Det var ju mitt nyårslöfte. 


Fångad av paradiset

En av de roligaste frågorna man kan få som trädgårdsfantast är hur det kommer sig att man blev en trädgårdsfantast. Jag ställer gärna frågan när jag får chansen och får ofta höra fascinerande berättelser om unika livsöden. Vad är det som fängslar oss med trädgårdslivet? Människor har alltid föreställt Paradiset som en trädgård. Inte som en fottbollsplan, ett garage eller en golfbana utan som en trädgård. Är det längtan efter Paradiset på Jorden som driver oss? Här kommer en del av min historia.

Det var en gång en liten flicka som växte upp i ett litet samhälle på den ungerska landsbyggden. Hon bodde i ett nybyggt hus med sina föräldrar och lillasyster. Mormor och morfar bodde bara några hus bort på samma gata. Mormor och morfar hade en fantastisk trädgård med olika avdelningar, fast det tänkte flickan inte så mycket på då. Det var viktigare att hon kunde gömma sig under hasselbusken eller i körbärsträdets krona. Och det fanns alltid något gott att stoppa i munnen. Rädisor och vårlök i början av säsongen, jordgubbar, persikor, aprikoser, olika sorters äpplen, plommon, päron och - för ett litet barn - oändligt långa rader av vinrankor med druvor som alla smakade olika. Och det var visst nästan samma sak hemma. Pappa var besatt av fruktodling och minnena av en rosablommande fruktlund går inte att sudda ut. Det var nog det vackraste jag visste.

 

Min gamla pappa bakom växter som han har planterat

Jag fick tidigt lära mig att även små barnahänder kunde göra nytta. På somrarna skördade vi och gjorde alla möjliga sorters marmelad, sylt och inläggningar. Allting togs till vara. Timvis satt vi i skuggan och kärnade ur bigarråer, plommon eller skalade hårda persikor som skulle läggas och förvaras i sockerlag över vintern. Det fanns inte någon frukt att köpa på vintern, så allt det här slit var inte uttryck för präktigt ekologiskt tänkande utan ett rent måste. Jag tror att det kan till viss del förklara mitt svala intresse för nyttoodling. Det är prydnadsväxter jag brinner för. Dumt men sant.


Det dröjde sedan 20 år innan jag fick eget ansvar för en jordplätt. Den var bara en halv kvm på kyrkogården, men så kär och viktig. Där under låg ett litet barn som bara blev tio år och som skulle ha den vackraste graven på hela kyrkogården. Det fanns inget mer för mig att göra för det här barnet än att sköta om hans grav.  Även nu, 14 år och en trädgård senare, upplever jag en obeskrivlig närhet till honom när jag har fingrarna i jorden.

Det är författaren Karin Berglund som sedan väckte den nyblivna trädgårdsägarinnas latenta växtintresse vintern 2004-05. Av en slump kom jag över hennes Din trädgård. Jag sträckläste den och sedermera även hennes övriga böcker. Hon får mig att tro att jag kan genomföra det mest krävande projekt. Att verkligheten sedan inte alltid överensstämmer med drömmarna spelar ingen roll, det är resan som räknas.

Så mitt svar på frågan hur jag blev en obotlig trädgårdsentusiast har tre komponenter; uppväxten, döden och Karin Berglund.

Bilderna till det här inlägget är tagna i mina föräldrars trädgård.

Du kanske också gillar

Gör vi någon skillnad?

Plantskola second hand?

Jag har i 14 år cyklat året runt till och från mitt arbete. Jag får mycket intryck längst den 7 km långa vägen och har mycket funderingar.

För några veckor sedan, utanför Systembolaget på Karl-Johansgatan - för er som har lokalkännedom i Majorna - fick jag syn på en liten lastbil med öppet flak mitt på cykelvägen. Anledningen till att den parkerades mitt på vägen var att två parkarbetare höll på att gräva upp plantor i den upphöjda rabatt som ligger mellan byggnaden och cykelvägen. Den har  - med sina azaleor och funkior  - varit en fröjd för ögat på försommaren i alla år. Planteringen ligger i ca 70-80 cm höjd och är mycket tidigt grönskande pga det skyddade läget. Redan i april kan hostorna skicka upp sina ihopkrullade små blad.

Bilden är tagen i min egen trädgård på samma namnsort ('Francee') som inte dög i den offentliga planteringen

Få växter är så förtjusande som hostor med sina ihopkrullade blad på våren

Hostorna var ”inget att ha” enligt  parkarbetarna  när jag frågade vad de gjorde. De höll på att ersätta hostorna med praktspirea. De "värdelösa" plantorna hamnade på flaket och skulle slängas. Jag har inget emot spireor, men ett inte helt osannolikt scenario är att de tar död på azaleorna. Och varför slänga väletablerade, tåliga växter som kostar 80 kr på plantskolan i delat miniformat?

Azalea är en ömtålig växt 

Praktspirea (Spirea japonica) blir snyggast om den formklipps, vilket man antagligen inte har planerat att göra (båda bilderna är från min trädgård)

Jag hade ingen möjlighet att rädda plantorna just då. Jag funderade ett tag på att ringa parkförvaltningen men gav upp. Trots att det inte är första gången jag bevittnat den här sortens slöseri.  Det har jag sett flera gånger på mina lunchpromenader på Avenyn också.  I Avenyns rabatter har perenna inslag blivit vanligare de senaste åren, men de utsätts för hårt slitage och byts ut efter bara ett par år. Jag brukar av snälla parkarbetare bli erbjuden att ta det jag vill ha om jag råkar gå förbi under omplanteringen men det är bökigt att släpa med sig plantor på cykel med en mellanlandning på kontoret, så det blir aldrig av. Synd. 

Två arbetskamrater flyttade nyligen  till var sitt nybyggda hus, de hade varit överlyckliga om de kom över växter gratis. Jag hade kunnat ta några för att plantera på lite avlägsna platser i min trädgård. Jag hade också kunnat sälja dem delade och uppkrukade på växtloppis som vi planerar till våren för att samla in pengar till min äldsta sons klasskassa. Men att slänga, har ni hört nåt så dumt?

Så det slog mig att det borde finnas en återvinningsatation för oönskade växter. Ett stycke bar mark, kanske i anslutning till de kommunala återvinningsstationerna, där man kunde jordslå överblivna plantor provisoriskt. En plats där andra, som ville ha växten i fråga, kunde gräva upp den och ta med sig hem. En sorts second handbutik för växter. De tomma bäddarna kan skyddas med markväv mot ogräs.  Spade, plastkrukor, etiketter och penna, så mycket mer behövs inte. Är det ogörligt? 

Det finns säkert miljoner hinder och invändningar. Det var bara en tanke.

Äldre inlägg

Nyare inlägg