Jag har inställningen att trädgården ska möbleras med samma omsorg som huset. 

Många sittplatser ska det vara så att man kan ta sig en stund vila var som helst och för att kunna välja mellan vyerna över sin skapelse. Jag har matplatser, cafemöbler, soffor, bänkar, solsängar, solstolar, pallar, hammock och hängstol, jag spar inte på krutet på den punkten. 

Det är en massa parametrar man får hålla i minnet när man väljer trädgårdsmöbler, husets och trädgårdens stil, material, färg och form, hållbarhet, underhållsbehov, vinterförvaring och ergonomi, för att nämna några. 

En möbeltyp som jag länge varit väldigt anti till men som jag nu, efter att ha prövat, finner så gott som oslagbar är möbler gjorda av plasttrådar. Vet faktiskt inte vad materialet kallas, men det har två stora fördelar: det torkar snabbt upp efter regn och mjukt nog utan dynor. Dynhantering är ju en riktig sommarplåga i vårt klimat. 

Dessutom verkar dessa trådmöbler hållbara och helt underhållsfria. Mina stolar har stått ute flera vintrar och ser helt opåverkade ut. Jag har hört samma sak från bekanta. Fåtöljerna är nya, men förhoppningsvis lika bra. 

Det enda man får se upp med är små, oförståndiga barn med sax i näven. Men dem hålls ju ändå under uppsikt av andra skäl, eller hur? 

Vilken chock! 

När jag bläddrade i en inredningsmagasin häromdagen, fick jag syn på ett gäng stolar som kändes bekanta. 

Skärmbild på en sida i tidningen ”Leva & bo”. De är de svarta caféstolarna som jag reagerade på.

Trettondagshelgen tillägnades Trädgårdsamatörernas vinterfest i Varberg, en mycket trevlig tillställning med föreläsningar och middag i trevliga trädgårdsmänniskor sällskap. 

En föreläsning (av Lars-Johan Svanström, som till vardags driver underbara Träslövs Trädgård i Varberg) handlade om konsten att belysa utemiljön. Det visades både lyckade och misslyckade försök på att åstadkomma stämning i det svenska höst- och vintermörkret, vilket var mycket lärorikt.

Som ägare till ett hus på en återvändsgränd och granne till berg och skog har jag i flera år försökt muta det kompakta mörkret som härskar hos oss i åtminstone två vädersträck. Efter att ha lyssnat på Lars-Johan känns det som att jag börjar begripa varför jag aldrig har varit riktigt nöjd med resultatet. 

Objekt att belysa finns det gott om i alla fall. Som berget på första bilden.

Jag älskar häckar, förmodligen lite beroende av att på vår kuperade, bergiga tomt är det svårt att få till en snygg häck som kan garanteras jämn tillgång till vatten och näring. Det är nästan bara inre häckar som kan komma i fråga, inne i trädgården ges det ändå en viss frihet att lägga häcken efter tomtens förutsättningar och topografi. 

Vintergrönt är förståss favorit, buxbom och idegran. Den första vill jag inte ha fler av i fall buxbomssjukan kommer tillbaka och den senare har en tendens att vilja bli för grov. Därför har jag flera år varit på jakt efter japansk idegran, Taxus cuspidata nana som kan hållas riktigt låg och smal. Inte för att jag har sett den som uppvuxen häck någonstans, men Sofiero ersatte sina inramningshäckar av buxbom med cuspidata nana för några år sedan när buxbomsdöden härjade, så jag tror att det är så. 

Att hitta denna taxus på plantskolorna är inte omöjligt, men den saluförs inte som häckplanta och priset blir därefter. Det är lätt att tappa intresset vid ett styckpris på 349 kr.

Men. Till slut. 

I somras besökte jag Träslövs trädgård i Varberg och där fanns cuspidata nana bland häckplantorna för att överkomligt pris av 98 kr. Jag velade fortfarande, men till slut beställde jag ett 20-tals plantor. Leveransen kom i förra veckan. 

Taxusen skulle ersätta en inramning av daggkåpa längst en liten rabatt med tre Hydrangea macrophylla. 

Daggkåpan är fluffig och härlig på många sätt, men väller, som bekant, över sina grannar, i det här fallet över gräsmatta. Gräsklippningen blir ett irritationsmoment eftersom en av oss måste hålla upp bladen medan den andra klipper. Vi har tröttnat. 

Normalt brukar jag alltid ta vara på växter jag byter ut, men jag orkade inte den här gången. 

 

Igår fick vi lite påfyllning i tunnan, tack och lov.

Ja, 10 ml regn är inte mycket efter tre veckors torka, men nu är tunnan nästan full i alla fall. Tyvärr fungerar spaljén inte till 100% och en del vatten försvinner genom sprickorna som trots allt uppstår när tunnan stått tom en längre tid.

Att leka med och forma unga träd och buskar är en passion som har växt fram på senare tid och som jag gärna gärna vill utveckla. Det är så långt ifrån snabb fix man kan komma och det tilltalar mig. 

Jag fastnade starkt för en av årets trender, "Dark Forest"  och har börjat inreda vår altan utanför vardagsrummet med inspiration från den. Rätt så olikt mig, jag brukar skoningslöst rata trädgårdstrender.  

Men inte denna. 

De omåttligt populära engelskinspirerade, ljust romantiska trenderna har aldrig passat vårt mörka hus och minimalistisk stil  passar i inte min personlighet. 

Men stil vill man ju gärna ha, tack. Och Dark forest har jag lätt för att applicera. Jag slipper måla om huset t ex, bara en sån sak. Så lite roligt är det väl allt, måste jag erkänna

Jag har också funderingar på att göra en installation vid skogskanten, nu när jag ändå är granne med skogen. Det vore ett effektivt sätt att locka besökare till trädgårdens utkanter, tänker jag. Det förutsätter dock att jag kommer över ett trädgårdsbord billigt, vi slängde vårt slitna urgamla utematbord pga förvaringsbrist häromåret. Det hade nu passat perfekt. 

Om ni vill se flera tolkningar av ämnet, så hade Anja ett Dark forest-inlägg den 15 mars.

Det är så här års vi nyttjar vår altan i öster som mest. Det beror nog på att den är vindskyddad och delvis under tak, vilket gör gasolvärmaren användbar. 

Altanen är överbelarmad av krukor högt och lågt, men det är så jag vill ha det. Det må hända att det ser plottrigt ut utifrån, men inifrån är det en alldeles underbar känsla att sitta här på kvällarna; ombonat, tryggt och som sagt, varmt. Fast färgvalet på blomningen bidrar nog också. 

 

Jag har gått och funderat länge på att byta ut barnens enkla gunga mot en hängstol. Redan förra sommaren var jag spekulant på en modell av konstrotting från Ikea, men den sålde slut när jag väl bestämt mig.  

I år hittade jag en makramévariant på Åhéns tidigt på säsongen, men eftersom det inte gavs möjlighet att provsitta den, surade jag och avstod. Tills nu. Jag köpte den till slut på vinst och förlust, till min yngsta sons stora glädje. Han satt i den en timme i full rustning (IPad, hörlurar och glass) och gav hängstolen godkänt.

Hållbarheten vågar jag inte tänka på, även om ingen i familjen väger ens i närheten av  den angivna högsta gränsen på 110 kg. Jag kan komma att bli arg när den går av, känner jag på mig. 

Förhoppningen är att garnet snabbt torkar upp efter regn, fast vi har också funderat på att utrusta hängstolen med krokar så den blir lätt att hänga av och på. 

Nu ska jag bara köpa mig disciplin att ta det lugnt och sitta still nån gång.

Jag kan inte sluta sukta efter snygga häckar.

Jag tycker att vår kuperade, steniga tomt ropar efter enhetlighet och lugn. Det är lite svårt att förena med mitt temperament och växtintresse.

Platta, skånska trädgårdar med välklippta häckar och buxbomsklot i grupp är det finaste jag vet. Hjärnan går på högvarv för att lista ut hur jag kan få in åtminstone korta häcksnuttar i vår trädgård utan att för den sakens skull våldta platsens själ. 

Skärskilt förtjust är jag i bokhäckar. De blanka, varmt kopparbruna bladen sitter kvar en bra bit på våren och färg i vinterträdgården har hög prioritet här. 

Att hitta några meter lång fri  planteringsyta med tillräckligt och jämnt jorddjup kunde jag däremot glömma.

Lösningen kom till mig från Ikea. Jag brukar kolla upp deras trädgårdssortiment varje vår och ibland hittar jag grejor som blir favoriter.

En användbar produkt är deras höga, avlånga planteringskärl. Jag köpte tre stycken redan förra året och hade dahlior i dem, två i varje. Min man borrade hål på botten och målade kanterna för att förhindra rost. Lecakulor i uttjänta strumpbyxor längst ner och sedan var det fritt fram att plantera.

Jag hade tänkt att hålla häcken smal och klippa upp en bit ovanför jordnivån  för att kunna kika igenom mellan kärlet och bladverket. Höjden ger sig allt eftersom, tänker jag mig, kanske dryga metern, en och en halv, jag vet inte ännu. 

Jag ser verkligen fram emot att pyssla om, forma och klippa min lilla häck. Vinteröverlevnaden i plåtkärl är förstås ett osäkerhetsmoment, men prövar jag inte, får jag aldrig veta om det det möjligt.