Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...


Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Odlingstips

Tillbaka till bloggens startsida

Må - bra - bilder

Jag står snart inte ut. 

Vi fick snö natten till idag. Inte mycket, men det ligger kvar och det är vitt överallt. 

En lördag, när jag är ledig och hade kunnat klippa ner mina sönderblåsta japanska gräs och fylla på med grus längst muren och husgrunden. 

Behöver rekreation och all tröst jag kan få. 

Jag bläddrar bland fjolårets vårbilder. 




 



Körsbärsträdet i blom och björken i bakgrunden...  Det är en helt underbar tid när björkarna slår ut. Allting går i lime. 

 


 

Och här är anledningen till att jag vill ha fuchsiasticklingar varje år. Det här är värt varenda minut av omsorg man får lägga ner. 

Om någon undrar så blir en liten stickling så här bara  på en säsong. Fuchsior är som gjorda för den svala svenska sommaren. 

Ja, det får bli min räddning. Jag ska iväg till plantskolan i morgon. 

En höjdare

Till veckans Blommiga fredag har jag valt att lyfta fram en växt från den mest underrepresenterade gruppen i min trädgård. 

Högst på min prioriteringslista står vedartade växter numera, även om man inte riktigt får det intrycket ännu. Sedan kommer gräs och perenner, därefter övervintringsbara sommarblommor och sist annualer. 

Köpa gör jag bara rosa snöflinga, en fantastisk liten växt som fortfarande blommar på min entrétrappa i norrläge. Resten sår jag med varierande framgång, fast "höjdaren" lyckas jag alltid med. 


Här står den, i kruka till vänster vid en övertäckt spaljé.

Veckans höjdare hos mig blir underbara KLOCKRANKAN, som är sååå mycket mer lättotlad hos mig än man kan få intrycket av när man gör efterforskningar på nätet.  

Jag sår den inomhus i början av februari, den gror snabbt och får stå på fönsterbrädan under växtbelysning tills i april, när den åker ut pga platsbrist. Sedvanlig avhärdning, möjligen lite forcerad. Den tål kyla bra, dock inte frost. Sedan är det bara att näringsvattna.

Den har sökt sig upp till altantaket och letat sig in på balkongen på övervåningen.

 

Jag uppskattar att den klättrar själv och inte behöver bindas upp


  
Ett annat exemplar har en gammal Ikea-klädhängare som klätterställning. Här syns en mogen blomma och två sprickfärdiga knoppar.

 


Det är rejäla knoppar vi talar om, kanske 7-8 cm långa


En nyutslagen blomma är ljusgrön


Och skiftar sedan i färg från till rosa och blir mörklila innan kronbladen faller till marken.

 


Men foderbladen fortsätter att vara dekorativa även efter det

 

Bladen skiftar i rött här och där


Och i år fick jag en fröställning. Hinner fröna mogna, tro?

 
Till saken hör att bilderna, med undantag för den första, är tagna i värsta novemberdimma igår morse. Klockrankan är som störst och finast så här års, den har således blygsamma krav på sol och värme, åtminstone efter etableringsfasen. Däremot behövs det massor näring och vatten samt en lång frostfri säsong, likt den vi har här på västkusten. 

Jag har odlat klockranka i tre år i rad nu och får som regel blomma i juli månad. Mina plantor står i kruka på altan i öster, solen försvinner mellan 1-2 på eftermiddagen så solexponeringen är inte maximal. 

Nästa år kommer jag även att testa klockranka på friland, och ersätta klena klematisar som inte trivs hos mig. 

 

Flera höjdare finns hos Helena

Taggat med: 

,

Höstblomning

Helhjärtad perennblomning som inte känns som ett sista ryck är lite sällsynt i slutet av oktober. Några representanter, förutom ljung, förstås, är oktoberstormhatten och skuggliljan. De två trivs som fiskar i vattnet så här års. 

 

Aconitum carmichaelii 'Arendsii'

  


De tre plantorna får gärna växa till sig lite till 


Tricyrtis 'Dark Form'


Jag har ett stort bestånd av denna svårfångade skönhet, vars höga, sirliga blomställningar  vajar elegant  i vinden.

Båda är storvuxna, lättodlade och tillför lugn med sitt friska bladverk under hela säsongen. En förutsättning för lugnet är dock att ingen knaprar på stormhatten, den är dödligt giftig, sägs det.  

Bilderna är tagna den gångna helgen.

Bok och bok

Tillåt mig vara lite småvitsig och konstatera att det finns spännande böcker och så finns det spännande bokar. 

Böcker är jag inte bäst lämpad att tipsa om, men en av den senaste tiders favoriter har varit årstidsaktuella "Sent i september" av Jujja Wieslander. Den handlar mer om författarens relation till trädgården än handfasta råd. Den sorters böcker, som söker det oumbärliga och meningsfulla i det mest förgängliga, tröttnar jag aldrig på. 

Bokar hör till mina senare upptäckter och mina exemplar är väldigt unga. Å andra sidan är det inte heller meningen att de ska bli stora, inte hos mig i alla fall. Några är långsamväxande, andra ska tuktas. 

Vid ett fantastiskt trädgårdsbesök förra helgen har jag gjort några nya spännande  bokbekantskaper. Jag besökte (tvångsgästade, kanske vore det rätta ordet) Marie-Louise Kullberg i Tollered. I hennes vackra samlarträdgård fanns det massor med udda växter som jag aldrig sett tidigare och som åkte raka vägen in på min önskelista.

   

Fagus sylvatica 'Felderbach' med mörkgröna blad som växer ganska tätt på uppåtsträvande grenar och ser ut som att kunna hålla sig smal.

 

Fagus sylvatica 'Sandrode' har ljusa blad med taggade kanter och ett stiligt växtsätt med tydliga våningar. Så olik den föregående!

 

Fagus sylvatica 'Striata'

 Det är lite näringsbristvarning över dessa roligt randiga blad.

 

Bladen på Fagus sylvatica 'Cochleata' liknar ingenting jag tidigare sett, de är ganska stora, taggade och krullar lätt ihop sig. Dålig bild på supersnyggt litet träd. Zooma, så blir det något bättre. 

Alla bokar har inte så där supersnyggt växtsätt. Ett vanligt "fel" är att vissa grenar sticker iväg åt något håll och intar en oproportionerlig längd i förhållande plantans storlek. När man klipper in en sådan gren måste man tänka på hur den kommer att förgrena sig, ofta är en rejäl förkortning är bästa alternativet. Om plantan är väldigt ung kan det dock innebära att en fjärdedel av plantan försvinner, vilket är både synd och riskfyllt. Min erfarenhet är emellertid att bokar är tuffingar, inte för intet används dem till klippta häckar. 

 

Fagus sylvatica 'Purpurea Nana' är en minivariant av den mörkbladiga boken som växer i min egen trädgård. Den klippte jag in grenarna på i våras för att slippa långa, veka skott. Jag är också sugen att ta de nedersta grenarna nästa år.

 

 Samma sak här. På Fagus sylvatica 'Rohan Weeping' är nyutväxten svartbrun på våren men så här sent på säsongen drar färgen mer åt det mörkgröna hållet. 

 


Ekliknande bokblad. Men bok och ek tillhör ju samma familj. 


Som sagt bokar är något nytt för mig och jag vet egentligen för lite om de olika sorternas härdighet i ett längre perspektiv. Marie-Louise bor visserligen i zon 4 enligt zonkartan, men läget kändes väldigt skyddat av både omgivande tallskog och häckar. Hon hade i övrigt ännu fler sorter än de här redovisade.

Själv bor jag i zon 2 och är inte orolig för mina nergrävda plantor. Mitt experiment att odla häcksnutt i kärl känns dock lite våghalsigt och kommer att kräva en rejäl portion tur med vintervädret. 

 

Grön vägg på uppväxt. Vår  bergiga tomt lämpar sig dåligt för häckar så jag kände mig tvungen att komma på något substitut. Plåtkärl från Ikea. 


När jag googlar på Fagus sylvatica dyker massor med olika namnsorter upp. Så om du är på jakt efter ovanliga mindre träd, som dessutom går att skära i, kolla på bokar. Att hitta inköpsställe är nog knepigare, man får leta i mindre plantskolor eller utomlands. 


En inköpsresa

Att vara med i trädgårdsförening har många fördelar. Träffar, föreläsningar, kurser, växtmarknader, resor och besök hos andra trädgårdsfantaster berikar inte bara trädgården utan hela livet. Det är trots allt människorna och inte växterna som är de mest intressanta. 

Förra söndagen gjorde jag en av mitt liv alldeles för få trädgårdsresor med trädgårdsamatörerna i Göteborg. Välorganiserat som allt annat som denna förening tar sig an. Stort tack till reseledaren!

Besök i två bohuslänska trädgårdar, lunch i Laxbutiken i Ljungkile (förbipasserande får inte missa!) och avslutningsvis shopping på Gullmarfjordens Plantskola.

Ägaren Tommy Ahnby är ett fenomen av stora mått i trädgårdsvärlden. Hans trädplantskola i närheten av Munkedal håller inte öppen för privatpersoner, men är ett frekvent resmål för trädgårdsföreningars bussresor. Sortimentlistan är milslång och priserna humana. Plantorna säljs i mycket bra skick om än något mindre än de som saluförs på plantskolorna. 

De flesta av oss var barnsligt upprymda när vi efter en kort introduktion släpptes loss mellan de långa raderna av unga buskar och träd. 

Med mitt relativt nyvaknade intresse för träd och buskar var det inte frågan om vad jag behövde, utan vad jag skulle ångra om jag inte köpte. Det dröjer ju garanterat länge till nästa besök.


Salix x boydii är framtagen i Skottland för några år sedan. Mycket söta små rynkiga blad och uppåtväxande grenverk. Plantan är bara 20-25 cm hög, långsamväxande och därför lättplacerad. 

  

Jag har redan puttat in den i vintergröna rabatten, fast den är lövfällande. 


Viburnum lantana Variegata, en sorts parkolvon ska, enligt uppgift, vara lättodlad, tork- och skuggtålig. 


Liten häxal, Fotbergilla gardenii 'Blue Mist' har jag sett förtjusande bilder på på nätet, så den har stått på min inköpslista ett tag. 

 

Fembladsrhododendron åkte med bara i farten, sällsynt som den är. På bussen hemåt började jag ana att jag har den redan och väl hemma kunde jag konstatera att det stämde. Den växer mycket långsamt och sommartid hamnar min lilla planta i skuggan av en hosta, så jag glömmer av den. Det lilla extra  med den här lövfällande  rhodissen att bladkanterna är bruna på våren/försommaren.  På äldre exemplar under hela säsongen, sägs det. 

  

Kasperbenved,  Euonymus cornutus var. quinquecornutus odlar man för dess smala blad och roliga frukter. Frukternas form och röda höstfärg får en att ha överseende med de något klena grenarna. 

 

Klockbuske, Enkianthus campanulatus 'Showy Lantern' är en surjordsväxt som blommar med rosaröda blommor på våren och har röda stjälkar. Jag har stora förväntningar ......


Sambucus remosa 'Sutherland Gold' , druvfläder, får jag för mig finns ett fantastiskt exemplar av i stora perennrabatten på Botaniska i Göteborg. Gula blad kommer jag alltid igång på, särskilt när de är så här snygga. Troligtvis svårodlad med stort vattenbehov och speciella krav på ljus, plantan är dessutom plutt, 20 cm eller nåt, men det får gå. 

 

Skenhortensia, schizophragma hydrangeoides 'Moonlight' ska få klättra på berget på södersidan. Är lite tveksam om den klarar utsattheten för solen, men den beskrivs torktåligare är klätterhortensian. Och har snyggare blad.

 

Schizophragma hydrangeoides ''Rosea' har mörka ledartade blad på röda skaft. Gemensamt med dessa, för mig hittills okända klätterväxter att de klättrar med sugrötter och klarar sig själva med andra ord. Praktiskt om man har berg, plank eller stora träd att klä in. Klametisar som blommar klent och behöver bindas upp har jag tröttnat på. 

 

Nothofagus antarctica är mitt djärvaste köp, med tanke på hur stor den kan bli. Men det kommer den inte att bli. Den ska tuktas likt bonsai, jag har sett många häftiga bilder på nätet. Jag ska försöka hålla den på sin nuvarande höjd på ca 2 m.


Bladen är små och kan dyka upp direkt på huvudstammen vilket tyder på god formbarhet. 


Att få ner 10 vedartade växter i backen lär ta några veckor och min strategi är att plantera om dem i större krukor i väntan på slutlig(?) placering. Det vigs dessutom mycket tid åt vattning i den här värmen, vilket är tråkigt, men tyvärr nödvändigt på vår jordfattiga bergstomt. Sol, klarblå himmel och värme på sensommaren är ändå det bästa som kunde hända! 


Dagliljeintresset dalar

Jag glömmer aldrig ögonblicket när mitt intresse för dagliljor vaknade. Det var någon gång 2008/09 när jag besökte Leif och Christina Fryles underbart vackra villaträdgård i Varberg. Växtsamlare som paret är har de vid det här laget tröttnat på dagliljor och planterat sin fantastiska samling utanför staketet längst grannens uppfart i en enda stor rabatt. Att se denna plantering i full blom var en upplevelse som har styrt mitt trädgårdsintresse i flera år. 

Jag har dock aldrig lyckats skapa samma vy som fastnade på näthinnan då. I en cirkel kring en gammal syren har jag samlat mina dagliljor, och bara det var ju ett misstag. Även om syrenen vid ålderns höst inte är så invasiv, dyker det upp rotskott då och då. Den var ju förstås också glad av all näring som helt plötsligt dök upp runt omkring. 

  

Den gamla syrenens grenverk vill jag absolut inte vara utan

 

och jag vill inte stirra in ett mörkt plank heller

Tyvärr är solförhållandena inte heller optimala efter syrenens bladutsprång. Dagliljor föredrar förmiddagsol, har jag läst, och den tog syrenen. Läget förbättrades något när grannen fällde sin stora tall i vintras, så nu får dagliljorna rätt mängd sol i alla fall. Årets rikliga regnande hade de inget emot heller och gödsla har jag gjort. 

Men så återstår ett problem som gör att jag nu ändå funderar på att avveckla min dagliljeodling och det är dagliljegallmyggan. Små små larver växer inuti blomknopparna och förstår dem i olika grad. Vissa knoppar torkar in helt och faller av andra blir bara uppsvällda och förvrängda. 

Angreppet i min stora rabatt omfattar nu i stort sett alla plantor. Tyvärr förstod jag inte problemet i början och nu känns det som att det är för sent. Jag borde ha plockat alla angripna blommor och brännt/fryst dem. Inte bara slängt dem i komposten, eller som jag nog också har gjort, bara kastat dem på marken. Mea culpa. 

Ett annat problem är sniglar och snäckor som är förtjusta i att livnära sig på dagliljornas blad. 

 Jag har trots allt elände lyckats ta några bilder som gör mig sentimental. 


 


 



 

I vissa fall blir angreppen små och de har jag inte haft hjärta att ta bort blomknoppen

 

Favoriten

 





   




En stor fördel med dagliljorna är att de pga sitt tidiga uppvaknande är den ultimata samplanteringsväxten till vårlökar. Så beslutet är svårt. Jag måste erkänna att jag har till och med googlat efter bekämpningsmedel mot den där gallmyggan. 

Taggat med: 

Två nya favoriter och ett hav av liljor

Sent i höstas anlade jag en ny bädd vid skogskanten som jag sedan fyllt med växter allt eftersom. Det ser fortfarande rätt så nyplanterat ut, men två plantor utmärker sig och verkar trivas över förväntan. 

Den ena är Stachys 'Hummelo'. Inspirationen kommer från ett trädgårdsbesök i Danmark. Jag föll direkt för denna marktäckande perenn med styva blomstänglar i skugga. 


Bild från Overdams plantskola, juli 2014

Släktingen praktbetonika, Stachys macrantha 'Superba' har jag odlat förut, men har lagt ner det, eftersom jag inte tyckte att den höll måttet.  Stachys 'Hummelo' är mer kompakt och har stramare intryck, som jag gillar mer.


 

   

Det är inte mycket färg som konkurrerar vid skogskanten. 


Stachys 'Hummelo' har utvecklats bra för att vara nyplanterad 

Min andra nya älskling är en gulbladig aralia. Det är en ganska storväxt perenn, åtminstone på bredden,  som man odlar för sina vackra blad.

Aralia cordata 'Sun King' bland blåbär och rhododendron 


Och avslutningsvis måste jag visa en bild på mina blekgula asiatiska liljor. De blommar ovanligt länge även i normalfallet men denna kyliga sommar tycks de aldrig tröttna.

 

Utsikt från köksfönstret sedan en dryg månad tillbaka. 



De började blomma innan jag gick på semester och nu har de fyra veckorna gått. 

Och på min första arbetsdag skiner solen i Göteborg. 

Taggat med: 

Älskade Susan

Man lär sig hela tiden. 

Det var oerfaren, nykläckt trädgårdsfantast som föll för en lilablommande magnolia på plantskolan och köpte den utan att veta något om den eller att ha förberett en bädd för den. En liten planta som skulle bli ett träd av för denne trädgårdsfantast (alltså mig) okänd storlek.

Magnolian tillhör liliiflora-gruppen och heter Susan. Den hamnade på ett för trångt ställe, men växte och blommade med några enstaka blommor varje år.  Våren 2013 frös den tillbaka helt, men sköt några gröna skott från basen i augusti samma år. Då lät jag den stå kvar, den var fulful, men jag hade inte hjärta att gräva upp den. 

Våren 2014 kom ännu fler gröna skott och jag klippte bort alla döda grenar.  Ingen blomning. Sommaren 2014 var trädet helt grönt igen och i augusti blommade den med tre blommor. 


28 augusti 2014

Då tänkte jag: ok, det blir väl ingen blomning till våren. 

Fel hade jag, för blomningen kom som tåget (förr i tiden).  Och nu vägrar Susan sluta blomma. Hon är inne på tredje ansatsen. 


14 maj, blomning på nästan bar kvist

 

14 maj, stilig blomma 

 

14 maj

  

21 maj, bladen börjar spricka ut också


22 maj

 


4 juni,  några rhododendron runtomkring har hunnit i kapp 

 


13 juni, och det är inte slut än 



13 juni, nya knoppar kommer hela tiden


Den långa, utdragna blomningen beror till viss del på den kyliga våren och det generösa regnandet, men jag tror inte att det är hela förklaringen. Min andra magnolia, en välmående stjärnmagnolia har bara haft en flor, likaså andra magnoliasortet som jag bevakar i min omgivning. 

Magnolior är nästan kända för sin korta men intensiva blomning. Karin Berglund skriver i sin bok, Din trädgård:

"Men den är ingenting för den som vill ha säker och långvarig prakt. Blomningen går fort över. Det gäller att vara hemma när föreställningen pågår, ...."

Det kan inte gälla Susan.  

Vad kan man då göra för att hjälpa sin magnolia på traven? 

Magnolior är törstiga. Om våren är bara genomsnittligt blöt, och inte dubbelt upp, som i år, vattna din magnolia för en rikare blomning. Extra näring iform av rhododendrongödsel, kompost, häst- eller kogödsel efter blomningen lär behövas. 

Och sedan tror jag att man, tvärtemot de etablerade odlingsråden för magnolia, med fördel kan klippa och forma sin planta för en tätare krona. Jag har ingen bred erfarenhet av magnolior, men båda mina plantor och även min grannes, som är en tredje sort, skjuter flitigt skott från grova grenar. 

Och som en gammal trädgårdsamatör sa när jag undrade hur stort ett träd, som han sålde, skulle bli. Han svarade: "Det bestämmer du!"

Taggat med: 

Äntligen hosta

Det är inte förrän hostorna breder ut sig över bar mark och nervissnande lökväxter jag känner mig hemma i min trädgård. I år fick jag vänta ovanligt länge men utslagningen har nu kommit en bit på vägen. De krukodlade exemplaren har hunnit lite längre, men i vissa skuggiga rabatter är bladen fortfarande ihopkrullade och små. Det går inte fort i år. 

 

Blommor känns överflödiga i närheten av dessa spektakulära blad. 
Halcyon, Fire Island, Jume, Fie and Ice, en namnlös i mitten, High Society, Mount Everest (?), Cutting Edge och Valley's Chute


Jag är en året-runt-trädgård-fantast, men kan inte tänka mig en trädgård utan hostor, trots att de finns under jord under halva året. 

Hostor är stabilt härdiga, friska och anspråkslösa. Odlingsråden beskriver krav på fuktighetshållande jord och skugga, men min erfarenhet är att många sorter är väldigt toleranta. Hostans blad är dessutom så fiffigt konstruerad så att varje droppe regn tas till vara: de stora bladen fångar vattnet som sedan rinner ner i rörformad bladskaft till rötterna! 

Och färg och bladform finns väl för alla smaker? Det är en annan sak att det inte hos de stora kedjorna man hittar de snyggaste sorterna. Det största, av mig kända svenska sortimentet finns hos Bohus perenner i Våxtorp, norra Skåne, som dock inte har några bilder på sin hemsida, vad jag kan erfara. 

Sniglarnas aptit kan onekligen kasta skugga över hostalyckan. Jag skulle också vilja påstå att snäckorna, inte minst de små barnen,  gör minst lika stor skada.  Så jag nöjer mig inte med att jaga sniglarna, snäckor lever också farligt hos mig. 

Krokusar eller andra lökväxter runt en hosta kan vilseleda och locka till sig dessa skadedjur. Men det ultimata är att satsa på "snigelresistenta" sorter med tjocka blad. De blåbladiga hostorna är säkra kort. 


Grönskande berg

Det har nog inte undgått någon att jag odlar på ett berg. Det är jag långt ifrån ensam om i den här delen av landet. Berg i dagen, tunt jordlager och snabb uttorkning är tuffa odlingsförutsättningar.

Efter drygt 10 års ganska urskiljningslöst samlande av växter har nu även mina smalaste bergsprickor blivit befolkade. Växter som självmant  flyttar in i dessa, kanske endast 10 cm djupa och mycket smala diken verkar veta vad de gör. 

 


Daggkåpa frösår sig och är häpnadsväkande anpassningsbar. Under magra förhållanden blir daggkåpan en minivariant av sig själv. Kompakt och låg. 

 

Iris pumila, dvärgiris har jag visserligen planterat själv, men förökningen gick som på räls i denna lilla bergspricka. Vanlig trädgårdsiris är mer svårodlad. 

 

Mossa är svår att påverka så det är bara tacka och bocka när den flyttar in.

 

Bergenia klarar sig på ingenting. Det finns många olika sorter numera, dock vågar jag inte påstå att alla är lika anspråkslösa.

 

Mitt hetaste tips är att försöka etablera svärdlilja i trånga utrymmen. Den är inte alls så törstig som den framställs i litteraturen. Den gulrandiga varianten är något mindre invasiv, men klarar även den tuffa förhållanden.

  

Svärdlilja och daggkåpa kontrasterar dessutom snyggt varandra


Digitalis funkar utmärkt i bergsprickor och även självsådda aklejor hittar jag ibland trånga utrymmen.

 

Randgräs, Phalaris  arundinacea 'Picta' är svårt att hejda. Det finns säkert många andra torktåliga grässorter som passar.


Vad ska man då  tänka på när man ska anlägga en trädgård på en bergig tomt? Bristen på jord, dvs näring och vatten år det viktigaste.  

Alpina växter planterade i grus och sand är naturligtvis ett alternativ, men för de flesta trädgårdsägare tar det ett halvt trädgårdsliv att upptäcka alpinerna och resten av tiden går åt att lära sig att odla dem. Det är oftast små samlingsobjekt som man njuter av på nära håll. Vill man göra intryck från långt håll, inifrån huset, till exempel, behöver man stort stenparti med många plantor. Trädgårdsägaren i gemen vill ha lättskött och frodig grönska att vila ögonen och sinnena på, gissar jag.

Vad finns då för alternativ? Torktåliga växter med ytligt rotsystem behöver man och det är i högsta grad motsägelsefullt, eftersom torktålighet hänger oftast ihop med att växten skickar rötter i djupet där det finns fukt. Fuktighetsälskande växter med ytliga rötter som t ex rhododendron och astilbe är direkt olämpliga. Generellt är det livskraftiga växter som man normalt avråder i från att ha i rabatt som man ska satsa på. 

Har man en större bergplatå som inte är allt för brant kan det vara en idé att bygga upp och terassera med hjälp och stenar och torvblock. Då ökar antalet växtalternativ radikalt. 

Så här gjorde jag i höstas på ett ställe där tidigare växte en ung björk och grästuvor.

Man får tillföra stora mängder fuktighetshållande jord. Det kräver god vigör och lite finess. Jord måste man köpa med omsorg ( det är ett kapitel för sig) och torvblock är svårt att komma över till rimligt pris. Skottkärra är mindre lämpligt på kuperad terräng, man får kånka med jorden i kraftiga planteringspåsar med handtag. 

Men allting går att lösa.

Vilka växter trivs i dina bergsprickor? 

Äldre inlägg

Nyare inlägg