Veckan som har gått kunde jag bocka av ett projekt från årets "to do-lista".  Vi bytte ut den kanske 40 år gamla trätrallen på husets södersida. Vår viktigaste uteplats. 

Före och efter bilder kan tyvärr inte bli, eftersom jag, som vanligt, missade att föreviga det gamla altangolvet. 

Å andra sidan ändrade vi inget på designen, förutom att vi köpte bredare och tjockare bredor. Jag övervägde inte ens att byta till det så populära kompositmaterialet. Låt vara att det är impregnerat, men trä är ett naturmaterial som åldras med värdighet. Det tycker jag faktiskt inte att kompositmaterialet gör. 

Tungt var det och lång tid tog det, mycket längre än vi trodde.

Men sedan tog det fart. Våra två hantverkare, Ulf och Hasse gjorde ett fantastiskt jobb. 

Dag 2 var det klart. 

Ja, lite småpyssel kvarstår. Som att fylla ut kanterna med grus. Som måste först inhandlas.

Här var jag mån om att ormroten och penningbladet bevaras och mjukar upp de hårda ytorna. Det tar faktiskt lite tid till och med för dessa levnadsglada perenner att etablera sig i ett skuggigt hörn.

Matbordet får stå ute några veckor till. 

 

Trädgårdens golv är ett ständigt aktuellt ämne, känns det som. Mycket viktigt och intressant, men svårt, om ni frågar mig. Många parametrar att hålla i huvudet samtidigt: material, hållbarhet, utformning, estetik, underhåll och kostnad, för att nämna några. 

Eftersom vår trädgård är begåvad med stora träd blir "nerskräpningen" omfattande och golvet måste vara någorlunda lätt att underhålla. Gräsmatta är mycket bra ur den synvinkeln, medan grus och dekorationsbark är mindre lämpliga. Å andra sidan tål inte gräsmattan hur mycket slitage som helst, särskilt inte på vårkanten. 

Så nu blev det stepstones:

Här en bild från 2014, innan rabatten gjordes om och gräset grävdes bort till förmån av dekorationsbark.

Jag fortsätter med att reducera gräsmattan. En hörna framför berget, mellan stora perennrabatten och skogskanten är det senaste offret för min spade. 

 

 Två bolltujor markerar ingången. Bakom stolen går en "trappa" upp på berget, så här passerar jag varje gång jag ska upp. 

På vår bergiga tomt är jordlagret väldigt tunt och jag behöver höja upp planteringarna för att det ska räcka. Det gäller i stort sett överallt på våra ca 1500 kvadrat.

Jag jobbar med stålkanter, sten och torvblock, ibland nöjer jag mig med den arbetsintensiva men billiga dikesmetoden. Kantpoblematiken är ständigt närvarande i mitt trädgårderande. 

I helgen inspekterade jag mina torvblockskanter. Torvblock har många fördelar, ser naturligt ut och är lätt att jobba med. Nackdelarna är att det är ganska svårt att komma över och det är ganska dyrt, styckpriset ligger mellan 40 och 70 kr. Tillgången är begränsad och exploateringen sägs skada naturen. Det är förstås inte bra. 

Jag har också hört att skator kan få för sig att hacka sönder torvblocken, men just det problemet har jag sluppit. 

En gammal kant som smälter fint in i miljön med blåbär och rhododendron. 

I ett tidigare inlägg ("Utvärdering gruslagd yta") har jag slängt ur mig att det jobbigaste med att gräva bort gräsmatta är att ta vara på grässvålen. Gräsvål komposteras, tids nog, till fantastiskt fin jord, därför måste man, bör man ta vara på den. 

Det var en del kommentarer till inlägget som undrade hur jag praktiskt brukar gå till väga.

Ja, det är inga konstigheter. 

I början av mitt odlande fyllde jag upp håligheter och bergsprickor med materialet som jag grävde bort. Den möjligheten är nu, 12 år senare uttömd och kanske aldrig finns till hands på de flesta villatomter.

I samband med mitt senaste projekt la jag tuvorna uppochnervända under två stora och yviga  rhododendronbuskar. När jag märkte att katterna var där och krafsade och ställde till med oreda täckte jag det hela med björklöv. 

Det är viktigt att strypa tillgången till ljus för att förhindra att gräset vaknar till liv. Nu hoppas jag på det bästa, att gräset dör och näringen kommer  rhoddisarna till nytta. De behöver nya krafter för att blomma bättre. 

Allt fick dock inte plats under under buskarna och det blev ett litet bekymmer. 

Avlägsen plats där en jordhög kan ligga under ett par år utan att det stör och är i vägen kryllar det inte direkt av på en villatomt som vår, uppodlad sedan många år. Till slut kom jag ändå på en lösning. Jag la ut presenning vid skogskanten och öste på med grästuvorna. Jag vände även dessa tuvor upp och ner och täckte det hela med persenning. Jag öppnar den ibland för att släppa in fukt men i övrigt är det bara att vänta. 

Man behöver inte ha persenning under högen om man vill plantera på plats, men i mitt fall vet jag att jorden ska användas till jordförbättring på annat ställe. Skulle jag däremot vilja bygga en upphöjd rabatt, skulle jag strö ut lite grus mellan grässvållagren redan från början för att få en varmare och luftigare jord. Det är tungt att blanda i grus i efterhand. 

Ja, hur lång tid tar det då? 

Det går inte på en säsong, men efter två hela säsonger sjunker spaden ner i jordhögen som smörkniven i Bregottpaketet. Tilläggas kan att gräsmattorna hos mig var anlagda på 80-talet på speciell, sandig gräsmattejord. Nerbrytningen varierar rimligen beroende på vilken sorts jord gräset växer i, kan jag tänka mig. 

Mörkt och fuktigt ska det vara för ett snabbt resultat. Man kan förståss hacka och vända lite under tiden, men man kan också låta tiden göra jobbet. 

Sent i höstas grävde jag bort all gräsmatta på husets norrsida och täckte ytan med singel.

Jag har i många, många år funderat på saken men var feg och sköt upp beslutet år efter år. Gräset var friskt blandat med ogräs, vaknade sent på våren pga solbrist (ingen mossa dock, märkligt nog) och trots sin oansenliga storlek höll oss ständigt sysselsatt med klippning och kantskötsel. När allting var välklippt, krattat och tipptopp, för det mesta på regniga somrar, kunde jag ändå känna mig nöjd och glädja mig åt den underbart gröna matta som bara gräs kan bjuda på. 

Men så i höstas rök gräsmattan på bara några dagar. Proppfylld av energi från inspirationsbilder på en uttorkad flodbädd på näthinnan grävde jag och forslade bort grästuvor som besatt. (Den stora utmaningen var att ta vara på det bortgrävda gräset, det komposteras ju, tids nog, till fantastiskt fin jord.)

Nä väl, när gruset var på plats var jag inte helt övertygad. Det var senhöst, träden runtom höll på att avlövas, det kändes som om all världens löv yrde runt på min fina, rena singelyta. Kratta, kratta. När lövmängden minskade föll björkgrenar från ovan istället. Kratta, kratta. Jag var, som sagt, inte övertygad om att skötselbehovet skulle minska. 

Men nu, så här i februari har jag upptäckt en stor fördel som jag tidigare inte tänkt på, nämligen att en gräsmatta i norr är görful på vårvintern, innan temperaturen stiger till 8-10 grader så gräset kan börja växa. Så här års alltså. 

Och vad har jag istället för ful gräsmatta? Ja, ett litet gruslagt område med en del vintergrönska runtom. Det ser faktiskt mer prydligt och välvårdat ut än det gjorde innan, vid samma årstid. 

                                           Det är här snön töar bot allra sist.

Mina bästa råd inför grusläggning:

1. Försök att färgmatcha omgivningarna, ta hem prover från olika leverantörer och bestäm dig snabbt. Olika grustag ger olika färgblandningar, variationsrikedomen är stor och färgen kan t o m skilja mellan olika leveranser från samma ställe. Tänk på att väta kan plocka fram oväntade rosa nyanser i gruset. Torrt grus är alltid ljusare än blött. 

2. Till ytor som man går på brukar grusstorlek 8-16 mm rekommenderas. Det valde jag eftersom det passade in i mitt koncept och det funkar. Ska man avvika från detta råd ska man absolut gå neråt i storlek och inte uppåt. Mindre grusstorlek ger att ytan är lättare att gå på. 

3. Lägg inte för tjockt lager, det blir svårgånget. 3-4 cm räcker. 

4. Spar grus till påfyllning i framtiden.

5. Och sist men inte minst, grönska runtomkring och/eller i gruset är ett måste. Men det visste ni redan.

I veckan som har varit ägde säsongens första växtbyte rum. Två trädgårdsvänner kom på besök med välfyllda papperskassar och befriade mig från övertaliga dahliaknölar.  

Min lycka var stor, små primulor och andra vårväxter hittar man alltid plats för. 

Frågan är om platsen är klokt vald. 

Bladväxtrabatten har kanter som jag inte är helt nöjd med och vill gärna klä in med lite mer grönska. Den här typen av "dikeskant" passar utmärkt för t ex daggkåpa, hosta eller daglilja, men i den här samlingsrabatten växer många plantor utan överhängande bladverk och kanterna är nakna även längre fram på säsongen. Bar jord påverkar helhetsupplevelsen alltid negativt, tycker jag. 

I det här tredje inlägget om rabattkanter har jag samlat idéer från trädgårdsmässor och visningsträdgårdar. (Mer om rabattkanter kan du läsa under kategorin Trädgårdens golv.)  

I min senast anlagda rabatt kombinerade jag Ever Edge med stenar som jag grävde ner med den platta ytan uppåt i marknivå. Rabatten ligger mitt i gräsmattan med en omkrets på ca 35 meter. Till en början var mitt motiv till denna blandning endast ekonomiskt, men nu när det är färdigt, tycker jag också att rabatten ger ett mer naturligt intryck med stenar och passar bättre in i omgivningen. 

 

Här behövde jag höja jorddjupet med 20 cm för att överhuvudtaget kunna plantera

Stavarna mörknar med åren och drar mindre och mindre uppmärksamhet på sig, som tur är. Den här bilden är tagen för några veckor sedan. Alunroten älskar den här vinter, som ni ser. 

I ett tredje inlägg om rabattkanter kommer det mest att handla om udda lösningar från andra trädgårdar.

Kanske du gillar:

Rabattkanter 1              Alunrotrabatten