Hatkärlek, det är vad jag känner för Crocosmia 'Lucifer'. 

Jag minns inte längre var och hur jag fick tag i de första lökarna, men jag kommer ihåg att jag hade en idé som gick ut på att plantera in några sommarblommande uppropstecken lite varstans en befintlig rabatt. Den tanken gav jag dock upp för länge sedan, eftersom den tomteröda färgen är oerhört svårsmäld på sommaren i mina ögon. Jag stod inte ut med alla färgkrockar och numera har jag crocosmialökarna samlade på samma ställe. 

Jag minns också ihåg min oro över att jag hade gjort en vågad investering eftersom Montbretian, som den också heter, uppgavs vara dålig på att klara våra vintrar.

Efter snart 10 år kan jag bestämt avfärda farhågorna kring denna sydafrikanska skönhets härdighet i zon 2. På västkusten är den härdig i allra högsta grad. Och lite till. 

Vinterförvaring har aldrig varit aktuell och djupt planterad (15 cm) i väldränerad jord  har den klarat tuffa vintrar helt utan täckning. Lökarna vaknar sent på säsongen, men skjuter sedan sina gladiolusliknande blad i höjden. Som fullvuxen kan en planta nå en höjd på 100-130 cm. 

Liljor hade varit mycket odlingsvärda om det inte var för liljebaggarna. Jag har odlat liljor i  över 10 år och det för med sig tyvärr att liljebaggarna blir fler och fler. Även om jag i början av säsongen är duktig på att jaga dem, sjunker min uppmärksamhetsgrad allt eftersom tiden går, baggarna förökar sig och många liljor far illa. 

Till nya ställen har baggarna lite svårt att hitta, har jag en känsla av.  En relativt nyplanterad lilja av modell tigerlilja har klarat sig nästan helt utan skador på berget. 

Lökarna köpte jag (lösvikt på mässa) och planterade våren 2016. Förre sommaren blommade de inte, lökarna var för små. Tråkigt att de säljs med löfte om blomning samma år. 

Men den som väntar länge....   Krafterna verkar ha sparats till i år. 

 Namnlös och aldrig skådat av mig tidigare

 

Det finns åtminstone två saker som är lite utmärkande för mitt trädgårdsintresse. 

Det ena är min förkärlek för beskärning av buskar och träd och det andra är krukodling. Båda har sin upprinnelse i vår tomts grundförutsättningar, nämligen att den är begränsad både på bredden och på djupet. Tunt jordlager på  mindre tomt. 

Bristen på jorddjup insåg jag tidigt och därför har jag medvetet valt bort rosor. Jag är faktiskt lite glad för att jag har lyckats exkludera en så populär växt. Det var inte lätt. 

Men jag har inte lyckats fullt ut. Har  två stycken i alla fall. 

Det pågår staketmålning hemma hos mig och detta tvingade mig till något så olustigt som att åka till byggmarknad för diverse inköp. När jag ändå var där kunde jag inte låta bli att kolla läget på trädgårdsavdelningen. 

Hornbachs trädgårdsavdelning är tämligen simpel över lag men den har överraskat mig förut. Man får räkna med långresta, mestadels tyska och holländska plantor, men jag är inte bättre än att fullständigt glömma alla vackra principer när jag ser något som det här:

En trädgårdsvännina köpte två likadana förra året för att snabbpryda ingången till sitt nya växthus inför en visning. Jag njöt av synen men befarade kort lycka. 

Till min stora förvåning ser jag häromdagen, när jag besöker hennes trädgård i egenskap av växthusvakt under deras semester att de två hortensiaplantorna grönskar och frodas. De ser nästan lika drogade ut som när de kom från plantskolan förra året, massor med blomknoppar och kompakt växtsätt. Detta säger i och för sig inte mycket om härdigheten, för vi har haft en ganska mild vinter med en lägsta temperatur på 7-8 grader en enda natt, men förmågan att komma igen i en vanlig trädgårdsmiljö imponerar. Så, jag handlade. 149 kr var inget att bråka om. Och jag var ganska klar över att det inte är 'Soft Pink Salsa' eller 'Blue Ballad' utan just 'Deep Purple Dance' jag ville ha. 

Men Hydrangea marophylla är en fantastiskt iögonfallande buske oavsett färg. Plantan är inte särskilt fager på våren, men fr o m det att knopparna börjar synas fram till att vinterstormarna bryter ner de intorkade, bruna blomställningarna är den en fröjd för ögat. De är sjukdomsfria, men törstiga.

Ja, kruxet är härdigheten. Hur mycket svensk klimat klarar de? Åtminstone zon två, skulle jag vilja påstå, antagligen även tre. 

Mina erfarenheter är från tre gamla plantor som har funnits i trädgården när vi flyttade hit 2004. De har blommat, mer eller mindre, i alla år. 

Vatten, vatten, vatten. Det är kanske tack vore regntunnans närhet som gör att jag finner hortensior lättodlade. Och björkarnas skugga. 

Om man plockar och torkar blommorna innan de vissnar, behåller de både färg och form och är fantastiska inomhus. Jag har sett dörrkrans av vit hortensia på lägenhetsdörr, den synen glömmer jag aldrig. 

Juni är kornellblomningens tid. 

Jag börjar med den minsta, cornus canadensis, som inte är något träd utan en marktäckare, men jag vill klämma in den i sammanhanget. 

Den är väletablerad hos mig. För väl, skulle jag vilja påstå. 

Amerikanskt hönsbär, som den också heter, rycker man inte bort så lätt där den inte behövs. Det nestlar in sig i andra växters rötter, så när det är dags att rädda och flytta busken, följer små rotbitar av hönsbäret med så den då börjar etablera sig någon annanstans. Mindre kul.

Jag vill avråda från att plantera cornus canadensis mellan rhododendron, vars rötter inte har en chans att hävda sig i konkurrensen. På den punkten är jag väldigt bestämd och också helt oense med ett expertråd jag läste i en av våra trädgårdstidningar nyligen. Gör det inte!!!

Betydligt mer harmlös är fantastiska cornus kousa var. chinensis, kinesisk blomsterkornell. Efter ett viloår blommar den fantastiskt nu, en riktig skönhet så här års. På hösten blir bladfärgen orangerosa, ett rätt så udda inslag i höstträdgården. Rekommenderas, men räkna med några års väntan på blomningen.

Vackra Calycanthus raulstonii 'Hartlage Wine' ! Bästa köpet på länge! Nu i juni översållad av stora (4-5 cm), vackra, magnolialiknande blommor i en ovanlig vinröd färg. Bladen är inte märkvärdiga och inte växtsättet heller, men blomningen är alldeles enastående.  

 

Magnolior har en förtjusande blomning. Exotiska, stora, färg- och formfagra blommor i mängder - vem kan motstå och i så fall varför? Men, i ärlighetens namn, har de flesta magnolior inte mycket att komma med resten av säsongen. Därför är det bra att välja sin magnolia med omsorg. 

Jag har endast tre magnolior i min trädgård (hybriden 'Susan', junimagnolia, stjärnmagnolia) och vill absolut inte utge mig för någon magnoliaexpert, vill bara berätta hur pass nöjd jag känner mig med min stjärnmagnolia.

 

Den kritvita blomningen är utmärkande

En annan utmaning är härdigheten, känslighet för djup tjäle och vårfrost. På bilden nedan kan man se att frosten har bränt spetsarna på två tidigt utslagna blommor till vänster. . 

Den officiella zonangivelsen på stjärnmagnolian är 3.

Det man kan tänka på är att inte plantera magnolian i fullt soligt läge ens i högre zoner. Vårsolen lockar då knopparna att slänga av sig sin varmande kappa med risk frostskador. Läge med några timmars sol räcker väl. Skuggan av ett större barrträd är kanske det mest idealiska, men skugga av byggnader bör också fungera.