Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...


Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Växtporträtt

Tillbaka till bloggens startsida

Hatkärlek

Hatkärlek, det är vad jag känner för Crocosmia 'Lucifer'. 


Den 8 augusti har de redan blommat i ca tre veckor. Lång blomning, snyggt bladvärk, elaganta blommor som blir till dekorativa fröställningar.

Jag minns inte längre var och hur jag fick tag i de första lökarna, men jag kommer ihåg att jag hade en idé som gick ut på att plantera in några sommarblommande uppropstecken lite varstans en befintlig rabatt. Den tanken gav jag dock upp för länge sedan, eftersom den tomteröda färgen är oerhört svårsmäld på sommaren i mina ögon. Jag stod inte ut med alla färgkrockar och numera har jag crocosmialökarna samlade på samma ställe. 

Jag minns också ihåg min oro över att jag hade gjort en vågad investering eftersom Montbretian, som den också heter, uppgavs vara dålig på att klara våra vintrar.

Efter snart 10 år kan jag bestämt avfärda farhågorna kring denna sydafrikanska skönhets härdighet i zon 2. På västkusten är den härdig i allra högsta grad. Och lite till. 

Vinterförvaring har aldrig varit aktuell och djupt planterad (15 cm) i väldränerad jord  har den klarat tuffa vintrar helt utan täckning. Lökarna vaknar sent på säsongen, men skjuter sedan sina gladiolusliknande blad i höjden. Som fullvuxen kan en planta nå en höjd på 100-130 cm. 


Frösådder i rabatten där jag planterade mina första lökar för ca 10 år sedan. Lökar i den storleken blommar inte ännu.

 

Men det gör de större lökarna till vänster.

Kritisk är jag även till rekommendationen om placering i full sol. Jag har mitt bestånd  i österläge och 5 timmars sol har visat sig fullt tillräcklig. 

Min avoghet till Lucifer beror på, förutom kulören, att dess förökningsförmåga ligger i nivå med daggkåpans och fingerborgsblommans, nästan. Eftersom jag har varit förtjust i fröställningarna, behöll jag dem över vintern och det skulle jag inte gjort. Nu har jag små gräsliknande fröplantor, om inte överallt, men i de rabatter där jag har experimenterat. 

Men historian är inte slut än. 

Jag läser i en engelsk trädgårdstidning att det finns ca 150 namnsorter av crocosmia registrerade! Vem kunde ana det? 

De skiljer sig i färg, höjd och alldeles säkert även i livskraftighet (etableringsstid, härdighet, förmåga att bilda nya lökar) Jag är helt klart lite nyfiken på gula och orange sorter och de får gärna vara lite lägre och klenare. 

Någon med erfarenhet? 

Taggat med: 

,

En tigerlik lilja

Liljor hade varit mycket odlingsvärda om det inte var för liljebaggarna. Jag har odlat liljor i  över 10 år och det för med sig tyvärr att liljebaggarna blir fler och fler. Även om jag i början av säsongen är duktig på att jaga dem, sjunker min uppmärksamhetsgrad allt eftersom tiden går, baggarna förökar sig och många liljor far illa. 

Till nya ställen har baggarna lite svårt att hitta, har jag en känsla av.  En relativt nyplanterad lilja av modell tigerlilja har klarat sig nästan helt utan skador på berget. 

Lökarna köpte jag (lösvikt på mässa) och planterade våren 2016. Förre sommaren blommade de inte, lökarna var för små. Tråkigt att de säljs med löfte om blomning samma år. 

Men den som väntar länge....   Krafterna verkar ha sparats till i år. 


 Namnlös och aldrig skådat av mig tidigare

Färgen skulle jag kalla orangeröd.
 

I halvskuggan vid skogskanten.

 
Blommorna är lite större än tigerliljornas blommor


Men lika prickiga 

 
Jag har planterat dessa röda skönheter i grönskan vid skogskanten, men vid närmare eftertanke borde de växa tillsammans med Montbretian 'Lucifer'. De är snarlika i färgen men helt annorlunda i form. Hos mig blommar de samtidigt. Med några japanska gräs inblandade skulle det vara en häftig exotisk högsommarplantering. 

Taggat med: 

Ros i kruka

Det finns åtminstone två saker som är lite utmärkande för mitt trädgårdsintresse. 

Det ena är min förkärlek för beskärning av buskar och träd och det andra är krukodling. Båda har sin upprinnelse i vår tomts grundförutsättningar, nämligen att den är begränsad både på bredden och på djupet. Tunt jordlager på  mindre tomt. 

Bristen på jorddjup insåg jag tidigt och därför har jag medvetet valt bort rosor. Jag är faktiskt lite glad för att jag har lyckats exkludera en så populär växt. Det var inte lätt. 

Men jag har inte lyckats fullt ut. Har  två stycken i alla fall. 

 

Tommelise 

 

Jag kallar färgen för karminröd och den är trots allt inte lika ilsken i verkligheten som på detta foto.

Tommelise är, som namnet antyder en miniatyrros, krypande, växer mest på bredden. 

Min första Tommelise planterade jag för drygt 10 år sedan, men den har kvävts av aggressiva perenner som jag glömde att hejda. Jag vill dock till varje pris odla den, för sin färg och oavbrutna blomning från juli till sen höst. Hon blommar kanske inte hela tiden så rikligt som på bilden ovan, men nästan. De små, söta, enkla blommorna verkar inte var för ansträngande att producera. Som krukodlad kvalar den in i den intensivvård som sommarblommorna får, med gödselvattning och allt och resultatet blir då mycket bättre än på friland. 

Min lilla Tommelise har övervintrat i sin kruka, nergrävd och nästan bortglömd i komposten. Jag fick klippa den tillbaka hårt i våras, till viss del beroende av att jag hade hunnit hoppa på komposten innan jag en natt vaknade kallsvettig av att komma på att min favoritros låg kvar där någonstans på djupet. Många grenar har gått av naturligtvis, men rotsystemet var oskadat, tack vore krukan. Fräscha, blomvilliga skott blev resultatet.

 

Sommerwind

En härlig klasblommande, marktäckande ros som har det lite tufft i konkurrensen med kärleksörterna. 

Sommerwind växer på en solig slänt där jag en gång bedömde att jordlagret var tillräckligt djupt för en mindre ros. Den är helt omgiven av perenner och gör inte  mycket väsen av sig förrän blomningen, en egenskap som ju delas av alla rosor. Och då gäller det att blomma länge om man ska ha en chans hos mig. Det gör båda mina två rosor. Det de saknar är doften och det är en minus för en ros förstås. 

Både Sommerwind och Tommelise har varit friska i alla de ca 10 år jag har odlat dem.

Taggat med: 

,

Har fyndat

Det pågår staketmålning hemma hos mig och detta tvingade mig till något så olustigt som att åka till byggmarknad för diverse inköp. När jag ändå var där kunde jag inte låta bli att kolla läget på trädgårdsavdelningen. 

Hornbachs trädgårdsavdelning är tämligen simpel över lag men den har överraskat mig förut. Man får räkna med långresta, mestadels tyska och holländska plantor, men jag är inte bättre än att fullständigt glömma alla vackra principer när jag ser något som det här:

 

Hydrangea macrophylla 'Deep Purple Dance', här redan omplanterad i rymlig kruka  och noga placerad i halvskugga. 

 

Denna hybrid ingår i en "kollektion" som heter Music och är framtagen av en holländsk plantskola.

 

Alla sju medlemmar i serien uppges vara rikblommande på årsskott. Det innebär något större chans för blomning på våra breddgrader än blomning på fjolårsskott, men sen frost kan naturligtvis skada. 

Om du undrar: "Hur i hela världen kan hon falla för en hortensia med det här smått vulgära, anabolamissbrukar-utseende?" - så har jag en förklaring. 

En trädgårdsvännina köpte två likadana förra året för att snabbpryda ingången till sitt nya växthus inför en visning. Jag njöt av synen men befarade kort lycka. 

Till min stora förvåning ser jag häromdagen, när jag besöker hennes trädgård i egenskap av växthusvakt under deras semester att de två hortensiaplantorna grönskar och frodas. De ser nästan lika drogade ut som när de kom från plantskolan förra året, massor med blomknoppar och kompakt växtsätt. Detta säger i och för sig inte mycket om härdigheten, för vi har haft en ganska mild vinter med en lägsta temperatur på 7-8 grader en enda natt, men förmågan att komma igen i en vanlig trädgårdsmiljö imponerar. Så, jag handlade. 149 kr var inget att bråka om. Och jag var ganska klar över att det inte är 'Soft Pink Salsa' eller 'Blue Ballad' utan just 'Deep Purple Dance' jag ville ha. 

Men Hydrangea marophylla är en fantastiskt iögonfallande buske oavsett färg. Plantan är inte särskilt fager på våren, men fr o m det att knopparna börjar synas fram till att vinterstormarna bryter ner de intorkade, bruna blomställningarna är den en fröjd för ögat. De är sjukdomsfria, men törstiga.

Ja, kruxet är härdigheten. Hur mycket svensk klimat klarar de? Åtminstone zon två, skulle jag vilja påstå, antagligen även tre. 

Mina erfarenheter är från tre gamla plantor som har funnits i trädgården när vi flyttade hit 2004. De har blommat, mer eller mindre, i alla år. 


Vatten, vatten, vatten. Det är kanske tack vore regntunnans närhet som gör att jag finner hortensior lättodlade. Och björkarnas skugga. 


Blomfärgerna varierar en del, t o m på samma planta

 

Om man plockar och torkar blommorna innan de vissnar, behåller de både färg och form och är fantastiska inomhus. Jag har sett dörrkrans av vit hortensia på lägenhetsdörr, den synen glömmer jag aldrig. 


Blomsterkornell

Juni är kornellblomningens tid. 

Jag börjar med den minsta, cornus canadensis, som inte är något träd utan en marktäckare, men jag vill klämma in den i sammanhanget. 

Den är väletablerad hos mig. För väl, skulle jag vilja påstå. 

Amerikanskt hönsbär, som den också heter, rycker man inte bort så lätt där den inte behövs. Det nestlar in sig i andra växters rötter, så när det är dags att rädda och flytta busken, följer små rotbitar av hönsbäret med så den då börjar etablera sig någon annanstans. Mindre kul.

Jag vill avråda från att plantera cornus canadensis mellan rhododendron, vars rötter inte har en chans att hävda sig i konkurrensen. På den punkten är jag väldigt bestämd och också helt oense med ett expertråd jag läste i en av våra trädgårdstidningar nyligen. Gör det inte!!!


Förföriskt söta blommor och blad, men ilskna rötter. 


Betydligt mer harmlös är fantastiska cornus kousa var. chinensis, kinesisk blomsterkornell. Efter ett viloår blommar den fantastiskt nu, en riktig skönhet så här års. På hösten blir bladfärgen orangerosa, ett rätt så udda inslag i höstträdgården. Rekommenderas, men räkna med några års väntan på blomningen.


Jag har farit fram med saxen även på detta stackars träd, vilket inte blev särskilt lyckat, måste jag medge. Hoppas nu att den skjuter nya skott på toppen för en snyggare figur. 

 

Det är högbladen vi uppfattar som blommor och de är grönaktiga i början för att med tiden få en vitare nyans.

 


Blommorna växer också till sig lite grand med tiden. Bilderna är tagna med en knapp veckas mellanrum.


Nästa skönhet heter ' Satomi' och är lite blomvilligare än sin kinesiska kompis. Blommar även som ung planta.
 


Både form och färg avviker från de tidigare presenterade, ändå är likheterna tydliga.

 


Satomi blommar generöst redan vid låg ålder.



Inte heller Satomis form är särskilt snygg, men här har jag inte varit inblandad. 


Båda mina blomsterkornellen står i partiell skugga av större träd, vilket de verkar klara väl utan att det påverkar blomningen som pågår ca en månad. Jag skulle tro att halvskugga och jord av det fuktigare slaget förlänger blomningen. I år har vi inte haft brist på nederbörd, men förra året fick de en kanna då och då. 

Om man ska välja mellan de två, chinensis och Satomi, skulle jag rekommendera den vita chinensis och det är med anledning av ett bredare prydnadsvärde. Fruterna är snyggare och höstfärgen bättre. Åtminstone hos mig. 

Andra erfarenheter? 

 


Cornus kousa var. Chinensis, på översta bilden längst ner till höger, i oktober 2015.


Sedan äger jag även en cornus kousa Venus, som har större blad och som lär få stoooora vita blommor. Någon gång i framtiden, förhoppningsvis. Den har i alla fall överlevt sin första vinter hos mig. 

Andra kornellen finns förtås att upptäcka, så som cornus alba sibirica för sin vinterfagra grenverk eller cornus controversa för sin pagodliknande uppbyggnad. Om det någon annan gång.

Kryddbuske

Vackra Calycanthus raulstonii 'Hartlage Wine' ! Bästa köpet på länge! Nu i juni översållad av stora (4-5 cm), vackra, magnolialiknande blommor i en ovanlig vinröd färg. Bladen är inte märkvärdiga och inte växtsättet heller, men blomningen är alldeles enastående.  

Exotisk och tålig på samma gång, kan det bli bättre? 

 
Det första och sista jag gör varje dag är att jag går förbi, tittar och luktar på min kryddbuske. 

På ena sidan har jag en rödbladig ormhassel som granne

 

Och på andra sidan en Weigela florida 'Purpurea Nana' som blommar i nästan samma färg. En annan färgmatchningstips är mörkröda astrantia 'Claret'.

 

Busken är köpt så sent maj 2016! Detta kallar jag snabb etablering. Och den får gärna bli yvig och stor hos mig! 

Vilka krav kryddbusken har på tillvaron kan jag tyvärr inte redovisa för eftersom jag bara haft busken i lite drygt ett år. Misstänker dock starkt att kraven inte är speciella alls. Sol/halvskugga och någorlunda näringsrik, fuktighetshållande jord är en kvalificerad gissning. 

Salix

Det gick upp för mig häromdagen att jag har en hel samling av salix. Det var inte någon medveten satsning utan mer ett resultat av spontana inköp av tåliga buskar. Salix kan vara väldigt olika, men alla är mycket medgörliga. 


Litet rödvide, Salix Purpurea 'Nana' är favorit nr 1. Fluffig och älskar att "gå hos frissan".

 

Salix lanata, ullvide är en ny bekantskap och den enda erfarenheten hittills är att den är älskad av sniglar. Jag har den i kruka, ändå hittar snigelbarnen dit. Men den ska vara extremt härdig och klarar kruktillvaron året runt. Sen i utsprånget. 

 

Snygg.

  

Lik, men betydligt mindre än ullvide är salix boydii, styvervide. Växer långsamt, för att inte säga ingenting. 

 

Små, små gråludna, runda blad.

Salix sachalinensis 'Golden Sunshine' står nog lite väl torrt för att den ska komma till sin rätta, men jag ville placera den mot mörk bakgrund, så den för anpassa sig.

 

Ingen märkvärdig form på bladen,men färgen håller sig över hela säsongen. Grönskar tidigt på säsongen. 

  

Salix Helvetica, alpvide. Inköpt för formklippning. 


Och en bästsäljare. Så nära vita blad man kan komma har salix integra 'Hakuro Nishiki', japansk dvärgpil.

 

Ympade, uppstammade exemplar finns i många trädgårdar i landets södra del. Min planta är gammal, kort i växten och hålls kompakt. 

 

Jag har nu också skaffat mig ett exemplar i buskformat. Zonangivelen är en etta, men hos mig  i zon två klarar den sig helt utan frostskador. Vågar dock inte experimentera med att ha den kruka över vintern, så den kommer att planteras i rabatt så fort jag hittar den ultimata platsen. 

 

Rosmarinvide kallas denna glesa, sirliga variant med silvriga, lansettlika blad. Salix repens Rosmarinifolia är snyggare i verkligheten än på denna bild. Det är lite medelhavskänsla över den.

Dessutom är grenarna rödaktiga som ger en fin kontrast. Värdefullt även vintertid. 

Ingen av mina salix är särskilt anmärkningsvärd, men de är snälla, toleranta och billiga i inköp. Flera är tacksamma beskärningsobjekt och att själv få bestämma form och storlek är aldrig fel. 

Det finns säkert många fler roliga sorter, bl a en med vridna blad, som jag har sett hos trädgårdsvännen Marie-Louise, men som jag tappat namnet på. Så samlandet fortsätter. 



Magnolia stellata

Magnolior har en förtjusande blomning. Exotiska, stora, färg- och formfagra blommor i mängder - vem kan motstå och i så fall varför? Men, i ärlighetens namn, har de flesta magnolior inte mycket att komma med resten av säsongen. Därför är det bra att välja sin magnolia med omsorg. 

Jag har endast tre magnolior i min trädgård (hybriden 'Susan', junimagnolia, stjärnmagnolia) och vill absolut inte utge mig för någon magnoliaexpert, vill bara berätta hur pass nöjd jag känner mig med min stjärnmagnolia.


Maj 2010. Stjärnmagnolian blommar även som ung planta.

  


Två år senare, den 30 april 2012


Ett utav problemen med magnolior är att de tenderar bli för stora för en villaträdgård. Höjden kanske inte det största problemet, men många blir breda och täta, om de trivs. Stellatan är ett undantag, med sin storlek 2-4 meter. Hos mig är den nästan lika bred som hög. 
 

Den kritvita blomningen är utmärkande


Den 30 april 2017 är trädet ca 3 m högt. Här har endast de översta knopparna hunnit slå ut. 

Jag köpte min planta för ca 8 år sedan och har format den till att bli flerstammig.
De nedersta horisontella grenarna klipper jag bort för att få ett lite luftigare träd och plats för lägre växter bredvid. Jag tar ett par, tre grenar på vårvintern och driver dem till blomning inomhus, helst till påsk. Detta ska dock inte tas efter på alltför unga plantor, de ska formas mitt på sommaren vid behov. 

Rik blomning

En annan utmaning är härdigheten, känslighet för djup tjäle och vårfrost. På bilden nedan kan man se att frosten har bränt spetsarna på två tidigt utslagna blommor till vänster. 


 

Den officiella zonangivelsen på stjärnmagnolian är 3.


Det man kan tänka på är att inte plantera magnolian i fullt soligt läge ens i högre zoner. Vårsolen lockar då knopparna att slänga av sig sin varmande kappa med risk frostskador. Läge med några timmars sol räcker väl. Skuggan av ett större barrträd är kanske det mest idealiska, men skugga av byggnader bör också fungera. 


Stjärnmagnolians blommor är verkligen kritvita


Som alltid för växter med lite taskigare härdighet gäller det att köpa lite större exemplar, om man inte är sugen på att dalta extra mycket med dem i början. Vårplantering är nog ett måste. 

Och sist med inte minst. Om olyckan ändå skull vara framme och din unga planta drabbas av omfattande frostskador, fatta inga hastiga beslut. Magnolior har en enastående förmåga att skjuta nya skott från marken och från tjocka grenar/stammen. Bit ihop och vänta fram till augusti. Mina två andra magnolior frös tillbaka helt våren 2013 men idag är de vackrare än någonsin. Om det i ett annat inlägg. 

Lille Arnold

Liten, endast två vintrar gammal, hårt beskuren i hopp om en vacker figur i framtiden, men i full blom mitt i vintern. Lilla trollhasseln gör mig så glad.

 Hamamelis x intermedia 'Arnold Promise' ❤️.

Knopparna har funnits sedan sensommaren och slagit ut allt eftersom nerifrån och upp under två månaders tid. 

Och nu är den i full blom



När jag var på plantskolan förra helgen hade de några olika namsorter, bl a Arnold och Hamamelis mollis Pallida men jag kunde inte se någon större skillnad mellan de gulblommiga. Däremot ska mollis dofta väldigt väl. 

Den som är avvikande till utseendet är 'Diane' med sin roströda blomning, men den utstrålar mer höst än vår, så den njuter jag helst av hos andra.
 

Dock mycket vacker mot klarblå himmel, som förra veckan i stenpartiet på Trädgårdsföreningen i Göteborg


Ja vänner, det finns hopp.

Mina färgstarka japaner

Japanska lönnar har ju den stora fördelen att de är små. De finns i otaliga utföranden, grönskar ganska tidigt, har flikiga, snygga blad, ofta i avvikande färger som på hösten utvecklas till ännu häftigare nyanser. Vissa av dem har röda grenar som skänker stort vintervärde. 

På minussidan finns ryktet att de inte blir särskilt gamla. Jag har hört att de kan helt plötsligt bli sjuka med kala grenar och dö. Det, i kombination med storleken indikerar att man ska välja andra träd som är tänkta att ge stabilitet och struktur, men som form- och färgglada inslag är japanska lönnar fantastiska. Särskilt så här års.

Härdigheten slutar väl någonstans vid zon 2-3 , åtminstone på pappret, men jag tror att vissa namnsorter kan överraska. 

  

Alunrotrabattens höjdare, Acer palmatum shirasawanum Aureum och Dream orange


Dream Orange är något friserad

 
Men shirasawanum har ett tilltalande växtsätt och den snyggaste bladformen jag kan tänka mig.

Shaina är en liten känslig sak som uppvisar tecken på den där grendöden jag nämnde inledningsvis. Ett miniträd som inte ens lär passera en meter under sin livstil. Men så söt.

 
Dissectum växer sakta men säkert, mest på bredden, och är inte kinkig alls. 

Härligt  fluffig krona som kommer att bli gul inom ett par dagar. 

På den här bilden syns två av mina rödbladigjapanska lönnar.

En frösådd, som är ca 10 år gammal

och Atropurpureum som börjar växa ur sin växtplats. 



Sango Kaku har illrött grenverk på vinter.

Nu går växterna in i sin vintervila och det brukar gå fort i slutet av oktober. Snart ligger alla dessa vackra blad i backen och i komposten. 

Nu blir bläddrandet bland sommarens bilder och bloggandet en fråga om överlevnad. Vi får hjälpas åt. 

Äldre inlägg