Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...


Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg i kategorin Växtporträtt

Tillbaka till bloggens startsida

Mina färgstarka japaner

Japanska lönnar har ju den stora fördelen att de är små. De finns i otaliga utföranden, grönskar ganska tidigt, har flikiga, snygga blad, ofta i avvikande färger som på hösten utvecklas till ännu häftigare nyanser. Vissa av dem har röda grenar som skänker stort vintervärde. 

På minussidan finns ryktet att de inte blir särskilt gamla. Jag har hört att de kan helt plötsligt bli sjuka med kala grenar och dö. Det, i kombination med storleken indikerar att man ska välja andra träd som är tänkta att ge stabilitet och struktur, men som form- och färgglada inslag är japanska lönnar fantastiska. Särskilt så här års.

Härdigheten slutar väl någonstans vid zon 2-3 , åtminstone på pappret, men jag tror att vissa namnsorter kan överraska. 

  

Alunrotrabattens höjdare, Acer palmatum shirasawanum Aureum och Dream orange


Dream Orange är något friserad

 
Men shirasawanum har ett tilltalande växtsätt och den snyggaste bladformen jag kan tänka mig.

Shaina är en liten känslig sak som uppvisar tecken på den där grendöden jag nämnde inledningsvis. Ett miniträd som inte ens lär passera en meter under sin livstil. Men så söt.

 
Dissectum växer sakta men säkert, mest på bredden, och är inte kinkig alls. 

Härligt  fluffig krona som kommer att bli gul inom ett par dagar. 

På den här bilden syns två av mina rödbladigjapanska lönnar.

En frösådd, som är ca 10 år gammal

och Atropurpureum som börjar växa ur sin växtplats. 



Sango Kaku har illrött grenverk på vinter.

Nu går växterna in i sin vintervila och det brukar gå fort i slutet av oktober. Snart ligger alla dessa vackra blad i backen och i komposten. 

Nu blir bläddrandet bland sommarens bilder och bloggandet en fråga om överlevnad. Vi får hjälpas åt. 

Min dvärgkastanj är sjuk!

Min underbara lilla Ausculus pavia 'Koehnei'  mår inte bra! 

Den inhandlades i våras, planterades först om i större kruka och sedan i djup jord på ganska solig plats där jag dagligen passerar. Den vattnades i torkan i maj och åtnjutit min fulla uppmärksamhet hela säsongen. 

Så här fin var den i slutet av maj


Ganska tidigt, redan i juli dök det upp gula fläckar på bladen och då fick jag rådet ev en besökare, biolog till yrket, att plocka bort drabbade blad. Hon tyckte att det verkade vara en svampinfektion. Jag lydde henne, men nu har det gått så långt att jag inte längre kan plocka bladen, snart är det ju inga kvar. 

Det är inte ovanligt att en nyinköpt ungt träd inte mår bra under sin allra första tid i en ny miljö, men det här verkar mer som sjukdom än stress. Och just det här lilla trädet har jag ingen lust att förlora. Jag har jagat det i flera år, det kostade multi och jag fuskade inte på någon punkt med underhållet. 



 


Kommer den att klara sig tro?

Till saken hör att jag under sommaren dagligen passerat en idéträdgård på Avenyn (Gouthenburg Green World) där det fanns ett exemplar av denna dvärgsort som också visade tecken på samma åkomma, fast tidigare än min. 

Även vanliga vuxna kastanjeträd har gula kanter på sina blad så här års, men de liknar mer bränn/torkskada än sjukdom. 

Så nu undrar jag om någon kan spå min lilla kastanjs framtid? 


Taggat med: 

Nöjd

Mitt lilla pelaräppelträd är inne i sitt andra år och gör bra ifrån sig. Det står centralt placerat på en solig plätt framför min "stora" perennrabatt, i bra jord och det äxer som den ska, uppåt och inte på sidorna. Nu är den runt 2 m och den orkar, förutom sin smala figur, även tänka på sin primära uppgift, nämligen att levererera frukt. Det är nästan mer än jag hade förväntat mig. 


Malus domestica 'Green Cats'. I år blir det uppemot 15 äpplen. Smaken påminner om 'Granny Smit' dock inte lika syrlig och aromatisk och konsistensen inte lika fast.

Mitt enda problem är att jag nu vill ha flera pelaräppelträd, vilket i sig för med sig massa frågor. 

Var ska det sättas? (Ont om plats, särskilt soliga) 

Var ska jag få tag på ett? (Svårt så här års, men även på våren och det är dyyyyrt)

Vilken namnsort smakar bäst?

Den sista frågan tror jag jag kan få hjälp med.....?

Mina två kärrekar

Jag har de senaste åren gått från perennfrälst till att nästan bara ha öga för vedartatede växter. Omvänt ordning, naturligtvis, men i min trädgård har funnits lite träd från början, så då suktade jag efter blomning och färg. Idag har jag hur mycket blomning som helst, så nu längtar jag efter den tyngd och lugn (och skötsellättnader) som träden ger. 

Två av mina unga träd är kärrek. De införskaffades hösten 2015 och har fullt upp med att etablera sig. 

 

Quersus palustris ' Green Dwarf' är ympad på  170 cm höjd och håller på att utveckla en rundad krona. Det var det sista, lite sneda exemplaret på höstrean, men börjar snygga till sig.

 

Bladen är djupt tandade och friskt gröna

 

Green Pillar är pelarformad och ska hålla sig smal, är tanken. I annat fall hjälper jag till.

 

På Green Pilar är bladen lite mörkare och blankare. Jag vet inte om det är en signifikant skillnad eller endast beror på växtplatsernas olikheter. Pillar får lite mindre sol men även mindre vatten. 

Jag glädjer mig mycket över att mina unga träd verkar välmående. Kärrekens stora paradnummer är höstfärgerna, så det bästa har jag framför mig. 

Den stora frågan är förstås hur stora dessa ekar blir och hur fort de växer. Jag har inte sett gamla exemplar så jag kan bara förlita mig på Google. Sin första säsong har de inte växt nämnvärt, men det är få kloka träd som gör. 


Hydrangea paniculata

Man kan köpa bombastiska hortensior på plantskolorna året runt numera, men det här inlägget kommer inte att handla om dem.

Dessa dyra, övegödda färgexplosionerna ska man på sin höjd skriva upp sortnamnet på och försöka hitta på våren, året efter, men absolut inte köpa så här års. Deras förmåga att rota sig är minimal, de har ju fullt upp med att sörja för sina handbollstora blommor. Att de är ofta macrophyllahybrider med stor risk för nedfrysning och utebliven blomning gör ju inte saken bättre. 

Jag vill lyfta fram de kanske något mindre iögonfallande sorterna som är pålitliga och  härdiga  Även dessa levererar en enastående föreställning under en lång tid, det är absolut inget fel på prydnadsvärdet. 

Hydrangea paniculatahyriderna är det säkraste kortet om man är ute efter en långlivad buske som blommar varje är.

Min Grandiflora är planterad i halvsoligt läge i väldigt lite jord. Den har många år på nacken och såg ut så här förra sommaren:

  

Augusti 2015. Det finns nästan inget snyggare än cremvit blomning inbäddad i krispig grönska. Det behövs inget mer. (Säger jag, som fick trixa med kameran för att inte få med alla skrikiga färger runt om kring.)

Hortensiornas största styrka är att de är tjusiga under en mycket lång tid (med undantag för våren) mot en minimal arbetsinsats. 


Oktober


December

 

Februari 2016. 
Jag tar bort blomställningarna på vårvintern och vart tredje, fjärde år klipper jag ner grenverket ordentligt, annars blir busken klen, yvig och känslig för blåst. 

 


Så här ser den ut nu, juli 2016.

 


Blomskott på årsskott.

 


I lite olika storlekar.

  


Hydrangea paniculata 'Wim's Red' börjar sin karriär som vit men skiftar färg till rosa och till slut vinrött längre fram. Vill du se hur förändringen går till, skrev jag ett  inlägg om det förra året och det finns Här.

 


Den har såväl flata som toppiga blomställningar som doftar honung



Min nya lilla älskling, Hydrangea quercifolia, blommar så snällt i högresta flox' skugga. Om dess härdighet får jag återkomma om nästa år, men jag har sett ett flera år gammalt exemplar i Varberg i alla fall. 


Och den där minimala arbetsinsatsen som jag nämnde ovan består av beskärning på vårkanten och vattning i torrperioder. En hortensia visar tydligt när den börjar bli törstig. 

Dagliljetider

Dagliljor har jag lite ambivalenta känslor för. Jag skulle inte ta med dem vid eventuellt flytt, men gillar dem tillräckligt för att inte göra mig av med rabatten som jag anlade i ganska tidigt skede av mitt trädgårdsbygge. 

Dagliljor blir nog lyckligast i fet jord i halvskugga, även om det står "full sol" och "anspråkslös" i vissa odlingssammanhang. Jag har minnsann lyckats få dagliljor att vantrivas och tyna bort. För mycket eller för lite sol eller näringsfattig jord går inte. Brist på vatten ger snabbt gula blad och ledset utseende, även om de överlever. För ett snyggt intryck för man regelbundet plocka vissna blommor under den långa blomningstiden, vilket kan minska  dagliljornas attraktionskraft, även om det är ett ypperligt tillfälle att njuta v dem.

Nej, majoriteten av mina växter har betydligt lägre krav på tillvaron än dagliljehybrider har, så fjäska för dem om du vill få ut mycket av dem! 


Runt en åldrande, gles syrén växer huvuddelen av min lilla samling.

Dock inte den här syrénlila som avviker från den röd-orange-gula färgskalan för mycket för att passa in där. 'Praririe Blue Eyes'?

 
Av etiketterna att döma har jag ett 20-tals namnsorter, men har inte vidare koll på vilken är vilken.

'Rocket City'?

   

En namnlös storfavorit

 

'Pink Damask'?

 

''Chicago Cardinal'

 

'Frans Hals'

 

'Bela Lugosi'. Det är faktiskt ett ungersk namn (man) men om det är en landsman till mig som har fått fram den här mörka skönheten, vågar jag inte svara på. Här kan man se angripna knoppar av dgliljegallmygga. 


Dagliljegallmyggan kan få en trädgårdsfantast att tappa livslusten. 

Blomknoppar svullnar och förvrids, i värsta fall ruttnar och faller av innan de slår ut. Genom att plocka bort angripna knoppar och ta bort dem helt från trädgården kan angreppen begränsas. Förra och förrförra året hade jag knappt friska blommor men i år har relationen mellan friska och sjuka knoppar förändrats till det bättre. Överhuvudtaget har jag fler blomstänglar tack vore stort fokus på näring- och vattentillförsel. Välmående, starka plantor brukar alltid vara mindre attraktiva för ohyra.

I stora prernnrabatten växer ett gäng som jag tror är 'Mary Todd'. En av mina bästa sorter eller också är det dessa som har fått de bästa förutsättningarna.

 

Friska blad och massor av knoppar som räcker lääänge.


Den har en mjuk gul nyans


Den här bilden är tagen på min orange-gula rabatt där även rödbladig perukbuske, daggkåpa och hakonegräs ingår. Gissar på ' Rocket City'.




Taggat med: 

Långlivade spiror

Perenner med lång blomningstid och förmåga att dö med stil tillhör de bästa. Här kommer mina senaste favoriter som slog ner som bomber i min lilla trädgårdsvärld. 

Persicaria affinis ' Superbum' blev jag förtjust i vid ett besök hos en trädgårdsamatör i samband med en trädgårdsresa förra sommaren. Den hamnade på min önskelista och vid vårens första besök på plantskolan stod den oansenlig som den är tidigt på säsongen på försäljningsbordet. Jag hade inte lagt märke till den om jag inte visste något om den. Den stod där den numera ska, under "P", men det kan eventuellt vara lönt att leta under "B", då den hette Bistorta affinis förr. 


Bergormrot var det svanska namnet. De fem små plantorna har redan växt ihop till en liten matta, på bara några månader. 

När blommorna slår ut i maj/juni är de vita eller ljusrosa men de skiftar färg efter ett tag och intar en i mina ögon superläcker rosa nyans och förblir sedan sådana länge. Hos mig är läget full sol på förmiddagen och ingen alls på eftermiddagen, jorden är sandig före detta gräsmattejord, numera ganska näringsfattig. Bergormroten ska vara delvis vintergrön, vilket är ytterligare ett plus. 
 
Min andra nya älskling upptäckte jag också i samband med resa, den här gången på Overdam plantskola i Danmark. Där växte den i lätt skugga och användes som marktäckare. Hos mig får den stå ut med sol på hela förmiddagen, vilket verkar inte alls vara problem. 

Jag bara älskar den här perennen, en nära släkting till praktbetonikan, men såååå mycket bättre på alla sätt. 

Stachys 'Hummelo'

 

Till skillnad från praktbetonikan har Hummelo en stram uppbyggnad. 

Hummelos bladverk är ganska lågt och bildar en snygg rosett.  Blomstänglarna är ca 40 cm långa, raka, stadiga och står hur länge som helst, ja, hela vintern, om man så vill. 

Hummelo finns att köpa på välsorterade plantskolor, har jag sett. 

En dvärgvariant heter 'Ukkie', 

Ukkie har samma kompakta bladverk och liknande blommor som Hummelo, dock endast 15-20 cm hög. Min planta är nyplanterad för i år, inköpt på växtmarknad av Larz Danielsson i maj. Den är supersöt, men mer en samlarväxt, medan de andra två borde finnas i varenda trädgård. 



Emilie

Fingerörter är för det mesta blyga men nyfikna varelser som sticker upp sina blomhuvuden här och där i perennrabatten och utstrålar frågan:  "är det möjligen någon som kan se mig?". Bland maffiga pioner, hostor och liljor är undran högst befogad. 

Fast just brokfingerörten Emelie är av det lite mer bastanta slaget. 

 

Bortglömd bland hosta, brunnea och silverax dök hon upp häromdagen, hon, Emelie.


 
Hon har laddat med många knoppar i år.


Och med sina röda, fyllda blommor är hon omöjlig att nonchalera.



Även måtten avviker från den annars vanliga enkronastorleken och är mer åt femkronahållet.

 

De gula marmoreringarna gör henne ännu mer iögonfallande. Ja, för att vara fingerört. 

Och färgen. 

För några år sedan var jag väldigt förtjust i starka färger och under denna period samlade jag på mig några rödblommiga perenner, som Emelie, röda asiatiska liljor och Montbretia. Jag tycker fortfarande att de är fantastika, men finner dem ytterst svårplacerade. (Och då är jag inte särskilt kräsen när det kommer till färgkombinationer, jag tycker att det är en petitess i relation till alla andra parametrar som ska stämma i en trädgård.)

Men den här tomteröda nyansen kan döda sommarkänslan, så starka är mina associationer till jul. Med gulblommigt i närheten tänker jag på barnteckning av det mest primitiva slaget. Finns det någon annan, lyckad kombination i samma vy, dödas den effektivt av det röda. 

Efter en del runtflyttning lutar jag nog åt att blomfattig, silvrig omgivning fungerar bäst. För att göra sig av med dem är ju otänkbart....

En frodig klättrare i kruka

Då var det dags för klockrankan att slå ut sina första blommor. Det är tidigt på säsongen för att vara klockranka. 

Mina frösådder grodde dåligt i år, bara en kom upp, så jag fick två små plantor av en väninna för säkerhets skull. Alla tre klarade dock avhärdningen, som jag annars ofta lyckas missköta. Så nu har jag tre hungriga och törstiga plantor i varsin kruka klättrandes typ överallt på altanen. Klockranka är väldigt frodig även i kruka, vilket gör att den passar utmärkt till balkong och terass. 

En riktigt stadig spaljé är utmaning förståss.

En gammal klädhängare tjänar som klätterstöd.

 

Här lutade jag en smal stålspaljé mot väggen bara.

 

Den här är på väg upp till balkongen

Klockranka har många sympatiska egenskaper. Den är lätt att dra upp från frön (köp färska fröer varje år, jag använde fjolårets rester, därför misslyckandet), växer snabbt, klättrar av egen kraft och har urtjusiga blommor. Den tål ett par minusgrader på hösten, vilket innebär att den håller hela säsongen och lite till, ända till den första rejäla frosten, och den kommer sällan före december på Växtkusten. Det är en grå novemberdag jag såg klockranka för första gången, klättrandes på höga stödmurar vid Tjolöholms slott. Det var på 2013 års julmarknad. 

Att klockranka är ettårig ser jag som en fördel, man slipper klippning och oron för hur den klarat vintern. Det är bara att köra ner den i komposten när den väl har frusit. 

 

Blomknopparna har läcker form och tar god tid på sig att slå ut. 

 

Och de 6-7 cm långa blommorna är fullständigt bedårande

 

Jag hamnar alltid i dilemma om jag så fota klockorna framifrån eller från sidan. Lika vackra  från alla håll.

Det roliga är att min väninna sådde den vita varianten av klockranka, medan jag sådde den som skiftar färg under sin livstid, från vanilj till rosa och till slut mörklila. Det är den vita varianten som syns på bilderna ovan och den ska behålla sin ljusa färg även när den åldras. En blomma håller  i 4-6 dagar, beroende på väder, så snart får jag veta om det stämmer. 

Jag måste fuska lite om jag ska visa den lila sorten, den har ännu inte börjat blomma. 

Färgskiftningar hos samma blomma på fjolårets planta

 

Stilig oavsett färg. Kul att ha båda.

Nu hoppas jag på en rik blomning ända in i november. 

Taggat med: 

,

Indigofera Pink Sensation

En utav mina ovanligare buskar som med råge har infriat förväntningarna heter indigofera. 

Jag köpte den i sitt mest förföriska tillstånd i full blom för ett år sedan. Det var en sådan planta som de brukar ha som lockbete på garden centers, övergödd och driven till tusan från Holland, typ.

Jag föll av två anledningar, främst pga de robinialiknande ljusgröna bladen, men också pga de ärtliknande söta blommorna. Robinia har jag misslyckats med så suget var starkt.

Jag frågade naturligtvis personal på plantskolan om härdigheten och som svar fick jag att "jag odlar den i zon tre utan problem". Normalt har jag svårt att tro på den här sortens utlåtanden i komersiella sammanhang, men stamgäst som jag är kände jag mig just där och då immun mot lurendrejeri. 

Nå väl, jag var ändå mycket skeptisk. 

Indigoferan flyttade hem till mig i alla fall,  fick en större keramikkruka att bo i och placerades på vältrafikerad, varm och solig plats i trädgården, dessutom ögonhöjd för att jag absolut inte skulle missa blomningen och vattningen. Efter en del funderande kring lämplig planteringsplats planterades den på entrésidan i skyddat läge någon gång i september 2015.

Den trivdes och växte till sin dubbla storlek, om det ens räcker. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det är väl det som lär bli problemet, att sensommarens nytillväxt inte hinner avhärda.

Och mycket riktigt, indigoferan frös tillbaka ordentligt i vintras. Till hälften. Länge kändes den livlös, men sköt till slut nya skott från de lägre delarna. 

 

Bild från den 27 maj


Och en knapp månad senare

 

 


I vintras har vi haft minst minus 8 grader ett par nätter i rad, så viss kyla tål indigoferan absolut. Växter som härstammar från subtropiska trakter brukar vara sena med att grönska på våren och är långsamma om våren är kall. Så har dock inte varit fallet i år, 2016 har vi haft den varmaste försommaren vad jag kan minnas. 

Även om jag haft viss tur med min indigoferas etablering kan jag varmt rekommendera den i lägre zoner. 



Äldre inlägg

Nyare inlägg