Fingerörter är för det mesta blyga men nyfikna varelser som sticker upp sina blomhuvuden här och där i perennrabatten och utstrålar frågan:  "är det möjligen någon som kan se mig?". Bland maffiga pioner, hostor och liljor är undran högst befogad. 

Fast just brokfingerörten Emelie är av det lite mer bastanta slaget. 

 

Bortglömd bland hosta, brunnea och silverax dök hon upp häromdagen, hon, Emelie.


 
Hon har laddat med många knoppar i år.


Och med sina röda, fyllda blommor är hon omöjlig att nonchalera.



Även måtten avviker från den annars vanliga enkronastorleken och är mer åt femkronahållet.

 

De gula marmoreringarna gör henne ännu mer iögonfallande. Ja, för att vara fingerört. 

Och färgen. 

För några år sedan var jag väldigt förtjust i starka färger och under denna period samlade jag på mig några rödblommiga perenner, som Emelie, röda asiatiska liljor och Montbretia. Jag tycker fortfarande att de är fantastika, men finner dem ytterst svårplacerade. (Och då är jag inte särskilt kräsen när det kommer till färgkombinationer, jag tycker att det är en petitess i relation till alla andra parametrar som ska stämma i en trädgård.)

Men den här tomteröda nyansen kan döda sommarkänslan, så starka är mina associationer till jul. Med gulblommigt i närheten tänker jag på barnteckning av det mest primitiva slaget. Finns det någon annan, lyckad kombination i samma vy, dödas den effektivt av det röda. 

Efter en del runtflyttning lutar jag nog åt att blomfattig, silvrig omgivning fungerar bäst. För att göra sig av med dem är ju otänkbart....