Jag gillar starka färger och omger mig gärna med orange. Så här års stämmer den här varma, mogna färgen som mest överens med stämningen i naturen. 

De mest kända representanterna, helenium och tigerlilja har blommat  länge och håller sig kvar en bit in i september, medan benveden och solhatten är nya på den orange arenan. 

   

Uppstammad körsbärsbenved står som solitär i ett hörn. Tanken är att den ska skugga alunrotrabatten mitt på dagen, men kronan växer väldigt långsamt.

Växtkraften är svag, men det är rikligt med bär varje år, vilket jag tolkar som att det lila trädet trivs i alla fall.


Frukterna har nu tagit färg och öppnat sig 

   

Jag är jätteförtjust i Helenium och har många olika namnsorter. Här syns i vart fall tre, även om den solgula är kraftigt underrepresenterad. 

 

Sniglarna kalasar på unga plantor på försommaren, vilket gör att rabatten inte blir lika frodig som jag hade föreställt mig.

 


Men då tittar jag från andra hållet och blir glad för mitt frodiga hakonegräs.


"Stora" perennrabatten är inte färgstämd på långa vägar, men håller ställningarna långt in på säsongen.  Och  judasträdet i vänster har äntligen intagit den lilaröda färg man vill ha den för. 


Fast i sol blir det orange istället. Judasträdet, cercis 
 canadensis 'Forest Pansy' är definitivt det snyggaste rödbladiga trädet jag känner till. Tyvärr är mitt examplar mycket klent trots milda vintrar, varmt läge och kärleksfull omsorg. Den är långt ifrån nöjd med den totala värmemängden den får på ett år och jag är tveksam till om den överlever en vintern till. 


Montbretian, som växer under judasträdet, har vanligtvis en tomteröd färg, men här har jag en orangeröd  variant,  present från maken från Holland.

 

Tigerliljan är en av få orange blommor som trivs i skugga. Ett mycket effektfult blickfång som inte går att missa.

   

Inte den mest livskraftiga solhatten, men orange.



 

Dahlian 'Karma Fuchsiana' har svårt att bestämma sig för om den ska vara orange eller rosa

Till vardags håller jag på med renovering av vår gräsmatta. Inte det roligaste direkt, särskilt om man betänker att jag har struntat i gräsmattan i 10 år. Det skulle jag inte gjort. Den är nu i mycket dåligt skick och det kommer att ta lång tid att återställa den. I första renoveringsomgången ska grobladen bort, en efter en. På sina ställen är det så tätt med ogräset att det uppstår stora, sammanhängande tomma ytor, när jag väl gräver bort dem, så jag får så nytt. 

 

De är många men, som tur är, lätta att dra upp.


För den som väljer att hålla sig kvar i kravlöshetens härliga värld och fortsätter att tolerera dessa gräsdödande rosetter finns det matnyttigt att läsa i Natur £ Trädgårds senaste nummer (3/2015). Bilder på förädlade grobladsorter och recept på grobladspaj finns att tillgå där, bl a. Grobladets sårläkande egenskaper är en klen tröst för mig just nu. 

Mindre aptitlig information i sammanhanget är att snigelbebisar gärna gömmer sig i och under grobladets rosetter. Det vet jag av erfarenhet, inte från tidskriften.