I år är det första gången jag odlar doftlilja, Gladiolus callianthus. 

Jag försöker skära ner på min krukodling och undviker nya sorter som kräver vinterförvaring (jag har ju redan fuchsiorna), men så åkte påsen med de små doftliljeknölarna ner i varukorgen på Lidl i våras i alla fall, de kostade ju typ ingenting. 

Uppdrivningen tog så lång tid att jag nästan gav upp. Jag började tidigt i ett garagefönstret som bjöd på ljus och ca 13-15 grader men det var inte förrän frostrisken var över och krukorna kunde placeras ute, de första skotten visade sig. Då planterade jag om knölarna i större kruka och ställde krukan på solig och vindskyddad plats. 


Bladen påminner starkt på Gladiolus och Montbretia. Höjd ca 80 cm.

 

Under sommaren har jag nästan inte tänkt på doftliljorna alls, tills nu, när de första blommorna började slå ut. Vilken behaglig överraskning det blev!

Kontrasten mellan det strama bladverket och de blygsamt nickande, vita blommorna, den eleganta doften, jag blev helt tagen. 


Jag är också nöjd med blomvilligheten. Varje knöl har blomstjälk och varje stjälk har flera knoppar. 

 

Varje gång jag passerar trycker jag upp näsan i en blomma. Dofters förmåga att påverka sinnelaget är fascinerande. 

Det blir definitivt vinterförvaring av doftliljeknölar i år. För de verkar inte vara lika vinterhärdiga som Montbretia. Eller är det någon som lyckas övervintra dem på friland? 

Jag undar också om lökarnas blomvillighet ökar eller avtar med tiden. 

På tal om Gladiolus, säsongens första bukett inhandlades i helgen. Gladiolus är min absoluta favoritblomma i vas, men jagvhar slutat att odla den, då jag aldrig ens kom i närheten av ett lyckat resultat.  

Doftar ej.  Favoritfärgen är vit, men jag väljer alltid den kraftigaste och mest välmående buketten.