Det är i såna lägen man säger att det är för bladens skull man odlar en växt. Typ, när svavelpionen blommar i rosa. Jag visste att det var en chansning. Plantan var billig på TAG:s (TrädgårdsAmatörerna i Göteborg) växtmarknad och tanten som sålde kunde inte nog betona att jag inte skulle förvänta mig ljusgula blommor. Och hon hade rätt.  Men jag har en frisk, ganska stor och snabbväxande pionplanta som blommar med 5 knoppar i år. Det är mer än jag kan säga om några luktpioner som härstammar från Krupkes bestånd. 

Min svavelpion. Som sagt, det är de vackra bladen som är huvudattraktionen. Och fröställningarna längre fram, förstås.

 

 I stark sol verkar färgen mer rödaktig, men den översta bilden motsvarar verkligheten bättre. 


När jag ändå håller på med rosa och cerise, vill jag passa på att visa ett par andra skönheter på samma färgskala.
 

De första flocknävorna håller på att slå ut. 

Självsådd kirgislök

Jag är inte så mycket för alium, pga de skräpiga bladen som börjar vissna innan blomman ens ha slagit ut, men jag har nu börjat få frösådder här och där i trädgården, och då blir jag lite känslosam och förlåtande. Ursprungligen hade jag alium i ett hav av flocknävan ovan, men originalen blommar inte längre. Det är en ganska lyckad kombination, eftersom nävan döljer de fula aliumbladen och färgen på blommorna är snarlik. Hos mig blommar de alltid samtidigt.