Så eller inte så?

Är kluven. Frösådder är som bebisar, kräver full tillsyn och mycket omsorg innan de blir någorlunda självgående. Höga ambitioner räcker inte, det är närvaro som gäller.

Så jag sår endast några absoluta favoriter som är svåra eller orimligt dyra att införskaffa på annat sätt. 

Mest sommarblommor. Tagetes, luktärter, ringblommor, klockranka, ibland zinnia. Inga grönsaker längre. 

Klockranka måste jag varje år, helst både blåa och helvita.

Tagetes är väldigt tacksam att driva upp och den här ljusgula är lätt kombinera med andra växter

Här tillsammans med en annan sommarfavorit, fuchsia som jag köper sticklingar av varje år. I februari. Vi är snart där. 

Men så har jag ett litet träd, en självsådd japansk lönn som jag hittade i rabatten för säkert 10 år sedan. Mamman är grannens stora lönn, säkert 6-7 m hög. Som liten växte den i kruka, men hösten  2015 planterade jag den i grusträdgården på vår entrésida. Den har en så speciell plats i mitt hjärta så jag skulle aldrig tveka att ta hand om nya spontansådder om jag hittade några. Sommarblommor kommer och går, men träd har en chans att överleva oss. 

Då var det dags för klockrankan att slå ut sina första blommor. Det är tidigt på säsongen för att vara klockranka. 

Mina frösådder grodde dåligt i år, bara en kom upp, så jag fick två små plantor av en väninna för säkerhets skull. Alla tre klarade dock avhärdningen, som jag annars ofta lyckas missköta. Så nu har jag tre hungriga och törstiga plantor i varsin kruka klättrandes typ överallt på altanen. Klockranka är väldigt frodig även i kruka, vilket gör att den passar utmärkt till balkong och terass. 

En riktigt stadig spaljé är utmaning förståss.

Klockranka har många sympatiska egenskaper. Den är lätt att dra upp från frön (köp färska fröer varje år, jag använde fjolårets rester, därför misslyckandet), växer snabbt, klättrar av egen kraft och har urtjusiga blommor. Den tål ett par minusgrader på hösten, vilket innebär att den håller hela säsongen och lite till, ända till den första rejäla frosten, och den kommer sällan före december på Växtkusten. Det är en grå novemberdag jag såg klockranka för första gången, klättrandes på höga stödmurar vid Tjolöholms slott. Det var på 2013 års julmarknad. 

Att klockranka är ettårig ser jag som en fördel, man slipper klippning och oron för hur den klarat vintern. Det är bara att köra ner den i komposten när den väl har frusit. 

Det roliga är att min väninna sådde den vita varianten av klockranka, medan jag sådde den som skiftar färg under sin livstid, från vanilj till rosa och till slut mörklila. Det är den vita varianten som syns på bilderna ovan och den ska behålla sin ljusa färg även när den åldras. En blomma håller  i 4-6 dagar, beroende på väder, så snart får jag veta om det stämmer. 

Jag måste fuska lite om jag ska visa den lila sorten, den har ännu inte börjat blomma. 

Nu hoppas jag på en rik blomning ända in i november. 

Till veckans Blommiga fredag har jag valt att lyfta fram en växt från den mest underrepresenterade gruppen i min trädgård. 

Högst på min prioriteringslista står vedartade växter numera, även om man inte riktigt får det intrycket ännu. Sedan kommer gräs och perenner, därefter övervintringsbara sommarblommor och sist annualer. 

Köpa gör jag bara rosa snöflinga, en fantastisk liten växt som fortfarande blommar på min entrétrappa i norrläge. Resten sår jag med varierande framgång, fast "höjdaren" lyckas jag alltid med. 

  

 

Men foderbladen fortsätter att vara dekorativa även efter det

 

 

Flera höjdare finns hos Helena

Helena ber om sommarens vackraste i trädgården. Alla dessa livets svåra val....!

Sommarens vackraste är definitivt inte den samma som trädgårdens mest oumbärliga växt,  för det är björkarna. Visserligen tycker jag att det är få träd som kan ta upp konkurrensen med en vacker björk men jag måste ändå erkänna att jag påverkas av deras oförtjänt låga status i det här landet. 

Sommarens vackraste är självfallet inte en växt som har ett högt prydnadsvärde året runt, den är ju årets vackraste.

Trots stark känslomässig anknytning är sommarens vackraste inte heller en växt som jag ömmar mest för eller skulle ta med mig om jag tvingades välja en enda planta vid flytt.  

Ömmar mest gör jag för min kamelia, då den är minst sagt svårodlad utan inglasat uterum. Jag har tränat den på härdighet genom att låta den stå ute så långt det går, även i ett par minusgrader, men längre - eller om man så vill lägre - än  2-3 minus vågar jag inte gå. Vid långvarig kyla lyfts den in i vardagsrummet hur rädd jag än är att den tappar sina blomskott.  I början av sommaren blommade den för första gången med en liten röd blomma. 

Om jag tvingades välja en enda växt att ta med vid flytt skulle det vara en frösådd idegran som jag tog hand och började forma när den var liten för 10 år sedan. Den är bara min för alltid. Igår såg den ut så här:

Arkitektonisk uppbyggnad och krispighet imponerar väldig på mig i verkligheten, men det är inte det jag fascineras mest över på bild. Hostornas försommarskepnad är smått oslagbar, men sommarens vackraste?  Nä, så långt vill jag inte gå.

Klockrankan är jag mäkta stolt över, eftersom jag sådde den själv och fick den att blomma på första försöket. Skulle kunna vara vackrast, absolut, om plantan var översållad av dessa blommor. Men det är den inte. Det kommer en klocka då och då. 

Men sommarens vackraste är inte nödvändigtvis en enda blomma utan många blommor tillsammans. Det kan var ett hav av blommor.  Jag korar en plantering som idag är mycket långt från den rabatt jag anlade för 8-9 år sedan. Självsådda aklejor dominerar hassellunden på försommaren. 

Vitkantade hostan 'Patriot' förstärker det oskuldsfulla uttrycket. 

Jag är inte den som släpper taget om trädgården på hösten. Förfallet fortsätter sin stilla gång men det har jag lärt mig att leva med. Det finns godbitar kvar. Och godbitar kommer att finnas även längre fram. För det har jag tänkt på. Det kan låta drygt, men det är bara så enkelt att jag inte klarar den mörka årstiden utan naturens skönhet runtomkring mig. Så jag ser till att den finns där. 

Det är hur mycket som helst att göra så här års och dagarna blir bara kortare och kortare. På veckorna hinner jag knappt vattna krukorna som är under tak, allt ska hinnas med på helgerna. Jag röjer, flyttar runt, sätter lökar, tar upp de tröttaste dahliorna, tömmer krukor, tar hand om frösådder. Jag försöker också erövra nya jaktmarker, läs sprickor i berget. 

Men igår tog jag mig tid att gå runt med kameran och så här ser det ut just nu runtomkring i trädgården. 

  

Hydrangea paniculata 'Grandiflora'

 

Ormrot i förgrunden och till höger en nygammal rödbladig perukbuske. Den fryser tillbaka med jämna mellanrum men börjar om med rotskott.  Vid bergväggen blåbärsris.

 

Här syns samma plantering av ormrot men även planteringen framför med bl a svårdlilja och utsiktsplatsen bakom. 

  

Vingad benved framför en mossig bergvägg. 

  

Det här är min favoritplats i trädgården. I mitten växer ett bråkbladigt Hakonegräs som är ett obeskrivligt snygg växt. Närmaste grannen är en uppklippt märkbaldig fläder. 

  

Dessa kärleksört blev rådjursätna i våras. Det kan man inte tro idag.

  

Hostorna sjunger på sista versen i bladväxtrabatten. Längs fram en Acer palmatum, 'Sango kaku' som har röda grenar och kommer att fortsätta att vara ett blickfång hela vintern.

Ännu en vintergrön liten buske. Ilex x altaclerensis 'Golden King'.

På berget växer inte bara blåbärsris längre. Den gula busken längst till höger är en gulbladig  berberis. I mitten mörkbladig smällspirea. 

 

Sista rycket i dahliakrukorna. Till höger syns mjöldagg på bladen. Inom ett par veckor blir alla plantorna angripna, men det är ingen fara för knölarna. 

Avslutningsvis vill jag visa en bukett Gladiolus. Jag är förtjust i Gladilolus som snittblomma, men odlar den inte själv. Köper en bukett då och då. Den här kommer från Lidl.

 

Om man tar bort den översta knoppen på stängeln slår alla blommorna ut på en gång och inte en efter en. 

Kameleontbusken kommer antagligen att behöva en mycket större kruka nästa år och så småningom kanske flytta till friland. Eller också lyckas jag med en bonsaiodling, vi får se. 

För det fall min djärva satsning på fleråriga spaljéväxter i kruka skulle misslyckas sådde jag i februari ettårig klockranka. Klockrankan var tänkt att vara reserv, men det verkar inte behövas.

De två klockrankorna som överlevde min hänsynslösa avhärdning (glömde dem en natt när temperaturen låg på nollan) får nu klättra på andra ställen. De tappade mycket i farten i början av utelivet,  men nu har de återhämtat sig.

Jag har aldrig odlat klockranka förut men har förstått att det är svårt att få dem att blomma. Bladen är dock väldigt fina och det är roligt att testa en ettårig klätterväxt någon gång.