Trettondagshelgen tillägnades Trädgårdsamatörernas vinterfest i Varberg, en mycket trevlig tillställning med föreläsningar och middag i trevliga trädgårdsmänniskor sällskap. 

En föreläsning (av Lars-Johan Svanström, som till vardags driver underbara Träslövs Trädgård i Varberg) handlade om konsten att belysa utemiljön. Det visades både lyckade och misslyckade försök på att åstadkomma stämning i det svenska höst- och vintermörkret, vilket var mycket lärorikt.

Som ägare till ett hus på en återvändsgränd och granne till berg och skog har jag i flera år försökt muta det kompakta mörkret som härskar hos oss i åtminstone två vädersträck. Efter att ha lyssnat på Lars-Johan känns det som att jag börjar begripa varför jag aldrig har varit riktigt nöjd med resultatet. 

Objekt att belysa finns det gott om i alla fall. Som berget på första bilden.

Varje höst och vinter tänker jag att det vore kul att föreviga vår trädgårds stämning nattetid. Jag tycker att den är lite speciell, utan att riktigt kunna förklara varför. En bidragande orsak är säkert berget och den mörka tallskogen men också Ruddalens idrottsanläggning någon km bort, vars starka reflektorer belyser horisonten på ett subtilt sätt. 

Nu har jag äntligen en kamera som ska klara av mörka förhållanden, så igår studsade jag ut i nysnön i högsta hugg för att pröva vingarna. Jag använde det förinställda nattprogrammet och i brist på stativ la jag armbågarna på knäna för att undvika skakningar så långt som möjligt. Men nu är det på det viset att jag inte riktigt har kunskap att betygsätta bilderna. Vad ska jag tycka? Är de för mörka? Ska mer ljus in i kameran? Den automatiskt anpassade slutartiden kändes som smärre evighet, så man kanske inte kommer särskilt mycket längre utan stativ. Vad ska jag tänka på nästa gång? Är det någon som orkar engagera sig i mina fotostudier?

Anja har lagt ut bilder på sin fantastiska uteplats på sin blogg, missa inte den, klickbar länk finns i sidopanelen. Jag besökte hennes trädgård i somras och jag kan garantera att hennes uterum är lika mysigt live som på bilder. Adventsinredningen är helt underbar. Jag har i min kommentar till inlägget kallat Anja för Sveriges okrönta utepyntdrottning. Möjligen är det Anna Vattenkanna som kan utmana henne om den  - i mina ögon mycket åtråvärda – titel. (Jag vill bara vara lite slagkraftig i mina uttryck, egentligen är jag emot titlar och tävlingar och förlåt alla andra vars blogg jag ännu inte hittat). Jag väntar med spänning på Annas adventspynt. Hon har inte varit aktiv på sin blogg de senaste veckorna vilket jag hoppas beror på självvalt och välförtjänt vila och inte några elaka yttre omständigheter.

Själv har jag en passionerad relation till trädgårdspynt som jag också redogjort för i en intervju i AoT. I nummer 13 kunde ni läsa vad jag tycker om pynt och eftersom jag är upphovskvinna till texten, citerar jag den nedan, så det inte råder några tveksamheter kring min ståndpunkt i detta fantastiskt roliga ämne.

"Trädgårdspynt är ett omstritt kapitel bland trädgårdsvänner men för egen del är tycker jag inte att hemkänslan infinner sig utan dessa. Möbler är ett absolut måste om trädgården inte ska upplevas som en park. Vill man vara återhållsam kan man alltid börja med att låta snygga bruksföremål stå framme; krukor, vattenkannor, korgar med ogräs och vissna blommor, en stege lutad mot ett frukträd ger en känsla av att det händer saker i trädgården och att den är omhändertagen och älskad. Omsorgsfullt placerade prydnader kan väcka känslor och fördjupa karaktären i miljön. Lyckas man dessutom återvinna material eller förmedla humor har man tillfört en ny dimension."

Att jag älskar pynt betyder dessvärre inte att jag är särskilt pyntig av mig. Jag vaknar ofta sent (typ som nu, det är första advent i helgen, jösses!), jag förlägger mina prylar, har dålig finmotorik och ännu sämre tålamod. Höstpyntet hoppar jag alltid över eftersom jag oftast lägger ner hela min själ på sommarpynt och då har jag inte hjärta att bara blåsa ut allt till förmån av ljung och silverek. Mina dahlior och fuchsior brukar prunka en bra bit in på hösten, det får räcka. Men nu  - natten till förrigår  - har mina fuchsior frusit, så trappan vid ingången  ser ”kom och hjälp mig ” ut och loungen är skräpig och kal.

Säsongens "pynta trädgården" - projekt gick ut på att vi har skaffat flaggstångbelysning. Efter en inköpsresa till Rusta och några timmars trixande med alla lååånga slingor som hela tiden trasslade in sig i varandra var spektaklet upphissat och klart. Såå mycket bättre än förväntat! Det blev en fantastisk rumskänsla. För första gången under alla år så uppskattar jag flaggstången, som jag annars inte är så glad i. Under ljustältet råkar jag ha min vintergröna plantering med barrväxter, ljung och lite annat smått som får strålkastarljus över sig för 44 W (LED, så klart). Jag är sååå nöjd. 

Officiell tändning först på söndag, min man tillåter ingen fusk.

Tack för idag! Jag får åka till jobbet nu.